22 augusti: Vaknade 07.00 tog medicin, lade mig på soffan fram till klockan 08.00. Gjorde i ordning frukost, kaffe 2 smörgåsar. Efter att jag ätit fick jag diarre, tål nog inte pencillinet, efter att jag ätit ställde jag mig i duschen. Klockan hade blivit omkring 10.00 och jag försökte sova på soffan en stund men kunde inte, så fort jag försökte blunda fick jag ryckningar, typ blinkningar hela tiden. Jag ringde till mitt jobb, ville höra om Ingegerd kunde hjälpa mig med försäkringen. När klockan var vid 12.00 steg jag upp och ringde en granne och undrade om hon ville följa med på en promenad till Pizzerian för att köpa mat. Så vi gick till Viksängs centrum som ligger ca 400 meter härifrån. På vägen mötte jag vaktmästaren och vi pratade lite, när vi kom till centrum gick vi först in på ICA, handlade 3 saker sedan gick vi förbi klädesaffären pratade lite köpte ett par byxor, gick vidare mot pizzerian växlade några ord på vägen. Handlade pizzan gick hem och käkade den utomhus, allt tog ca 2 timmar och då var jag helt slut, yr , sov i 2½ timme efteråt. Försökte göra något smått som plocka undan saker, det gick lite grann, sedan fick jag vila på soffan, nacken kändes värre, jag kan bara ligga på en sida och det är fel sida. Ligger jag på höger sida blir jag yr. Klockan 19.00 tog jag tempen, hade 37,8 visste inte hur jag skulle hantera det, beslöt att avvakta vill inte åka in igen. 21.oo gick jag och lade mig, varje gång som jag blundade fick jag ryckningar full aktivitet i ögonen. Huvudet känndes som en stor svullen boll, allting är som en karusell, svårt att förklara. Har haft lite mer ont i vänstra ögat somnade till slut. Vaknade vid 2-tiden fick diarrie, han inte upp ur sängen, sängen blev helt nerkladdad, det rann längs med golvet. Jag gick sakta in på toa , fick ställa mig i duschen. Fick tag i en trasa som jag kunde torka upp det som kommit på golvet, tårarna började rinna, kände mig så handikappad. I sängen rev jag upp lakanet men det hade runnit igenom till madrassen, var skulle jag göra, började gråta ännu mer. Fick lägga mig på soffan, satte på mig en blöja ifall det skulle komma mer, somnade till slut.

23 augusti

Vaknade inte förränn 10.30, tog min medicin gjorde iordning frukost. Satte på tv:n men fick skruva ner ljudet helt, får ett surroundljud hör ljudet dubbelt i vänster öra, tittade en liten stund.. Försökte sedan fylla i färdtjänstansökan och försäkringen, gick ner til Vändpunkten som ligger 50 meter från min bostad, kopierade lite papper jag behöver inför ansökningarna. Gick sedan hem igen, var borta ca ½ timme och det krävde vila. Fast som vanligt gick det inte att sova. Sedan värmde jag köttfärssås som jag hade färdigt i frysen, kokade sen lite spaggetti. Det är svårt att laga mat när man inte kan känna smaken. Som vanligt fick jag diarre igen, jag får försöka stå ut. Ringde till försäkringsbolaget fick reda på att jag inte kunde få hjälp med tex taxiresor. Efter samtalet grät jag , kände mig bedrövlig, jag skulle få vara inlåst hemma i några veckor, för färdtjänst får jag nog aldrig för några veckor. Vilade hela eftermiddagen, Christoffer kom hem vid 16.00 tiden. Christoffer fick fixa ordning mat till sig själv, jag orkar inte. Jag frågade honom om hur han haft i skolan han berättade lite grann, man jag fick be honom prata lite tystare, han är i målbrottet och när han kommer i falcett så får jag dubbelljud i örat och allt snurrar.

Jag har känt mig konstig i ögonen hela tiden så jag provade att ta fram en tidning och läsa den med växlande från höger till vänster sida. Och det jag läste helt okey med höger öga kunde jag knappt läsa med vänster öga så jag måste berätta det för läkaren på tisdag. Sedan har jag haft en propp eler en bristande åder i höger hand på ovansidan, är blå och öm och det har hettat.

Tar en kvällssmörgås och får diarre igen när jag lägger mig för natten så blir det soffan igen för min madrass är förstörd somnar vid 21.00 tiden.

( Vilket datum vet jag inte, men jag hade besök av en handläggare från färdtjänsten på hembesök, jag hade ansökt om färdtjänst.)

Det var en ung kvinna som steg in hos mig. Vi satte oss i vardagsrummet och hon förhörde sig om vad jag råkat ut för och jag hann inte mer än berätta förrän hon börja ifrågasätta mig. Hon var attackerande och anklagande i sitt sätt att fråga mig. Som t ex när hon sa " och vart skulle DU åka någonstans?" som att man inte var värd att åka iväg eller typ att man inte hade någonstans att åka. Jag som annars har talförmåga, tappade den helt av behandlingen och till slut började jag gråta och sa "hur tror du det känns att vara inlåst i lägenheten dag för dag? Då reste hon sig snabbt, hon kunde inte hantera att jag bröt i hop. Jag var knäckt hela kvällen, behövde bara tänka på att de ev. skulle ge mig avslag. JAG SKULLE ALDRIG KLARA AV DET! Sedan blev jag förbannad när jag tänkte på hur jag blev bemött.

Några dagar senare fick jag en ny sjukskrivningsperiod och jag skickade snabbt in det till färdtjänsten med orden att jag hoppades att inte bli bemött på detta sätt en gång till som jag blev hemma hos mig. Det gick ett tag, sedan damp det ner ett beslut där det stod att jag fått avslag pga man måste vara sjukskriven i minst 6 månader, jag ringde upp henne omedelbart och frågade vad de hade grundat beslutet på. De sa att jag hade "lugna linjen" alldeles utanför dörren nästan. Jag började gråta och förklarade för henne att jag hade talat om att jag inte kunde åka buss p ga av kombinationen hjärnskadan och mitt gamla handikapp. När jag började gråta blev hon så snäll och sa att jag skulle skriva ner allt jag kände och inte kunde och varför, så skulle de titta igenom det hela igen. Jag fick ett hopp och kände mig glad, hoppades på att de skulle tänka om. Men icke , efter ett tag damp det ner ett avslag. Jag blev förtvivlad, det var bara att överklaga till länsrätten och som tur så hade jag min bästa väninna som hjälpte mig med struktureringen och formuleringen.

Förutom brevet med information om hur jag mådde och fungerade så skrev jag ner första reaktionen jag fick vid beslutet om hur jag kände det:

"Min reaktion om hur jag känner mig inombords" Detta skrev jag ner direkt efter att jag fått beslutet: Att jag inte fallit ihop psykiskt under dessa två månader är att jag gått under utredning på rehab och kommit hemmifrån. Men mitt liv kan inte bara bestå utav rehab, jag måste ha och få mänskliga rättigheter till att fortsätta mitt liv, men det har lagen satt stopp för. Hur ska jag stå ut i 4 månader till för att ni ska se att ev. min rehabilitering tar längre tid än enligt lag, för det är lagen som säger 6 månader inte olycksfallet. Även om det inte skulle ta längre tid än 6 månader, har lagen rätt att sätta mig i fängelse för ett brott jag ej begått? För det är precis det lagen har gjort. Straffet lagen ger mig, ÄR det 4 månader, 6 månader, 1 år? Den enda mänskliga rättighet ni ger mig just nu är att få beslut på hur långt fängelsestraff ni kommer att ge mig.

27 augusti

Gick upp klockan 08.00 åt frukost och tog medicin, en stund efterråt fick jag diarre igen, nu är det förhoppningsvis bara 1 dag kvar, sen ska jag sluta med pencillinet. Gick och lade mig på soffan, idag känner jag mig inte bra, har konstig huvudvärk och känner mig som sjuk. Förmiddagen går vidare med mig på soffan. Klockan halv tolv går jag upp och värmer på maten från igår och lägger dit bönor. Men det går inte lång tid föränn jag får diarre igen. Undrar hur det är med Ann, hoppas man får besked snart. Marie ringde och frågade om jag visste vad som hänt Ann och jag berättade vad som hänt och att jag trodde hon råkat ut för en psykos. Det ringde på dörren och jag avslutade samtalet, det var Tapani som tittade förbi. Han hade varit på Ångkraftverket. Han stannade en liten stund. Jag gick sedan och vilade mig, för jag skulle ner till lokalen, vi kärringar ska träffas och prata om hur vi skulle fira Ljubis 50-årsdag. Klockan hade börjat närma sig 19.00 och jag kände att jag inte orkade följa med så när Ann-katrin ringde på så sa jag att jag inte orkade, de lovade att komma förbi och berätta. Efter att hon gått ringde Jose och frågade om han kunde hälsa på och jag sa ja. José kom vid 20.00 tiden med en blomma och godis, vi drack kaffe och pratade. Vid 21-tiden kom Carina och Ann-katrin tillbaks från lokalen. De första de berättade var att Ann hade fått en hjärnblödning och var illa däran, det kom som en chock men samtidigt så overkligt. Carina berätta att Gurli hade ringt och sagt att hon låg i Uppsala och var nersövd för tillfället för att kroppen skulle få vila. Vi satt och pratade länge och nu kan man bara hoppas. Efter att de hade gott så åkte José hem. Jag satte mig ner och ringde ett par stycken samtal för att berätta. Hade svårt att somna klockan blev närmare 23.00.

4 September Idag ska jag till Rehab, ska träffa hela teamet, läkare, sjukgymnast, arbetsterapeuft, kurator och andra. Jag har gjort en lista på hur jag känner mig, vill börja planera för att börja arbeta. Jag kommer dit och jag pratar på för fulla muggar. Jag känner att jag kan förändra världen, de försöker bromsa mig och säger att jag har skador och att det tar tid, de vill inte att jag ska börja arbeta, men jag känner mig redo och som jag sa, jag vet inte förränn jag har provat. Jag gick sedan därifrån med olika tider som jag skulle träffa olika för bedömning.

7 September . Kände att jag måste prova att göra något, plockade upp några saker från golvet tog sedan sopborsten och sopade lite , böjde mig igen, kände plötsligt att jag höll på att försvinna, kom till sans så jag kunde resa mig sen dålig resten av dagen.

Nu har jag varit hemma i 2 veckor och jag kan inte göra mycket, Christoffer min son som är 16 år har helt plötsligt blivit tvungen att ta hand om det mesta i hushållet, han handlar, kastar sopor, har ansvaret över tvättstugan förutom det så har han inget stöd från mig förutom tacksamheten. Jag mår så dåligt av att han måste ta ansvaret, varje söndag morgon klockan 07.00-10.00 har han tvättstuga och då är det 6 fullmatade tvättmaskiner. Han är så duktig, jag är så stolt över honom inte många 16 - åriga grabbar som inte gjort så mycket innan som gör allt detta utan att klaga.

8 September Hade yrsel illamående hela helgen. Christoffer var tvungen att ta upp rullatorn, klarade mig inte utan den. Vaknade flera gånger under natten med illamående.

10 September

I dag är det 1 månad sedan olyckan hände. Har börjat känna mig sämre har en overklighetskänsla, jag som tänkte börja planera att börja arbeta eller rättare sagt arbetsträna. För de på Rehab säger att jag inte kommer att kunna börja arbeta den 15/9. Detta tär på mig, eftersom jag sitter inomhus och inte kan göra något om jag ändå kunde sitta framför datorn.

11 September

Idag var jag till Rehab och träffade en sjukgymnast. Vi satte oss ner och pratade först, sedan fick jag göra en del tester. Hon gjorde styrketester och kollade lederna. För att se vad som funkar och inte funkar. Jag berättade om att jag inte kunde ligga ner på ena sidan då snurrade världen och jag blev illamående. Jag fick testa och ligga kvar medan det snurrade och efter en stund så gick det bra.
På eftermiddagen var jag till ögonkliniken hade fått en tid där eftersom jag har svårt att läsa med ena ögat. De gjorde några tester och kom fram till att jag inte hade några problem och att det troligtvis var felaktig synintryck jag fick på grund av skadan.

13 September

Idag var jag till Rehab och träffade först en arbetsterapeut. Där fick jag göra minnestester som tex hon berättade en kort berättelse som jag sedan skulle återberätta och det gick inte bra. Efter att jag varit hos henne så hade jag tid hos kuratorn. Hos honom fick jag berätta vad jag hade varit med om och det tog hela tiden jag hade hos honom, konstigt jag var där i två timmar.

17 September idag börjar jag med socialträning på mitt arbete. Var där i två timmar och det kändes frusterande att gå därifrån. Klockan var 11.00 när jag kom hem igen och jag lade mig och sov resten av eftermiddagen.

18 September var på jobbet idag med, det var en jättefin dag och på vägen hem provade jag att fotografera men det gick inte bra, jag blev yr direkt. Kom hem vid 11-tiden , gjorde i ordning mat gick sedan och lade mig, när jag vaknade kände jag mig konstig, snurrig och mådde illa, hoppas det är maten som jag blev dålig av och att det inte är överarbetning. jag håller tummarna.

19 September, vaknade vid 06.00 mår illa idag med och känner mig snurrig, jag är ger mig inte ska till jobbet. På eftermiddagen börjar jag känna mig riktigt svajig. Lade mig och vila resten av dagen, trött, hängig , yrslig. Det känns som ett hjul rullar hela tiden. Ungefär som att hjärnan skulle plötsligt säga poff. Vid halv nio kände jag bara för att gå och lägga mig, men då vaknar jag i natt och det vill jag inte. Somnade vid 22-tiden.

20 September, vaknade vid 06.30, idag är jag sömnig kom inte till jobbet förränn strax efter 8.00- gick hem vid 10.00, det var tungt med andningen på vägen hem och halvvägs blev jag dålig i magen och kunde inte hålla tätt, så det blev att ställa sig i duschen när jag kom hem. Vad ska jag göra! Det tar ca 25 minuter att gå hem mot ca 5 minuter på cykel. Det är skönt att gå, men det känns hemskt när man har gjort på sig. Sedan gick jag till pizzerian för att beställa mat till mig och Christoffer han är hemma och är sjuk. När jag kom hem med maten var klockan närmare 13.00, sedan fick jag lägga mig och vila, somnade och vaknade inte föränn vid halv fyra när det ringde på dörren. Resten av kvällen var jag groggig i huvudet. Jag fick även några kramper i vänster arm samma som jag hade 2:a veckan efter olyckan. Vaknade i natt av att jag låg illa med höger arm, hade så ont i den.

I två månader har jag knappt orkat något, sovit ca 16 timmar per dygn, huvudet är som i en bubbla, när som helst spricker den och säger poff. Varje gång jag lägger mig så snurrar världen, och jag måste göra allt i ultrarapid annars faller jag. Min son får göra det mesta och han är bara 16 år och får ta sådant stort ansvar. Jag mår så dåligt av det och inte nog med det så skäller jag och gnäller på honom. Men det blir som att man för över sitt eget mående, jag kan inte göra saker hemma och då hittar man fel på de som hjälper till. För de gör inte på samma sätt som en annan gör. Jag använder rullator utomhus, skulle inte klara mig utan den. Jag kan inte sitta vid datorn mer änn, 15 minuter sedan blixtrar det framför ögonen sedan säger det stopp i hjärnan. Det är så svårt att förklara hur jag känner, allt är kaos. När det blir för mycket så måste jag få lugn och ro, det tar stopp, kan inte ens säga ett ord, det knyter sig. Vill bara jaga ut alla, säga försvinn utan förklaring.

21 September

Var hos sjukgymnasten på Rehab, vi fortsatte att göra tester. Jag fick gå balansgång och andra saker. Jag hade en tendens att falla åt höger sida men annars gick det bra tycker jag.
Efter att jag varit hos henne var det dags även för arbetsterapeuten och där fortsatte vi också testerna med minnet och annat som läsförståelse och skrivförståelse.

25 September

Var hos optikern för att kolla att min syn verkligen inte hade förändrats eftersom de gjorde endast en undersökning av ögat på lasarettet ingen synundersökning. Men som de sa på lasarettet så hade jag inga förändringar sen före olyckan.

27 September

Var till min kurator, pratade mycket och vred och vände på min situation så här i efterhand så ställde jag mig i försvar hela tiden. Han frågasatt mig om hur jag kände mig. Vi pratade mycket om att jag ville arbetsträna och att det var viktigt för mig att få veta att det eventuellt inte skulle funka. Det hjälper inte att andra säger du är sjuk.

28 September

Var hos arbetsterapeuten, hon berättade om vad hon kommit fram till och hon såg inga större besvär förutom att närminnet var skadat, låg ett par steg under godkänt. Vi kom överens om att jag inte behövde komma till henne något mer. Hon skulle i alla fall prata med talpedagogen om mina felstavningar och att jag inte känner igen vissa ord om hur det ska stavas. Jag talade om att stavningen var oigenkännlig när jag var trött. Då fanns det ingen logik i vad jag skrev.

11 Oktober

Träffade kuratorn idag, man pratar och pratar. Jag är hos honom i två timmar. Men börjar känna att jag måste ha hans hjälp, jag som sa i början att kurator behöver jag aldrig. Prata kan jag göra hemma, pyttsan. Fastän man inte kan säga konkret att det och det hjälper så vet jag att det gör det i framtiden. Vi diskuterar mycket hur jag ska hantera saker och ting. Han frågade om jag ville ha ett nätverksmöte som det heter hemma hos mig. Man träffar anhöriga och alla får undra och säga vad de vill. Han som kurator berättar även för de runt omkring en, hur det brukar funka när man råkar ut för en hjärnskada. Jag tyckte det var en bra ide så vi bokade upp en tid,.

16 Oktober

Hade träff med sjukgymnasten igen, vi gick igenom vad jag skulle behöva få hjälp med. Vi kom fram till att hon skulle prata med läkaren om en remiss till min sjukgymnast så han får ta tag i vänstra höften som jag fått problem med efter olyckan. Annars var det bara för mig att höra av mig till henne om det var något jag undrade över.

24 Oktober

I dag hade vi nätverksträff hemma hos mig, jag hade bjudit in mina barn, syskon och föräldrar, de var de som jag tyckte skulle ha nytta av det. Min kurator sa annars att det kunde va vem som helst som var nära mig. Det kändes lite konstigt, alla satt runt vardagsrummet och diskuterade mig, jag satt mest tyst. Sa några saker, som t ex att jag inte ville att de skulle känna sig maktlösa och få dåligt samvete för att de inte hjälpte mig jämnt. Jag sa att det funkar inte så, om jag vill ha hjälp så ber jag själv om det. Det verkade som att alla var nöjda att få träffats så här.

29 Oktober

I dag var jag till Olas sjukgymnastik, jag fick träffa en annan som jobbar där, inte min gamla vanliga sjukgymnast. Han undersökte mig och sa att jag verkade ha inflammation i några "säckar" runt höften. Vet inte vad för säckar men det är strunt samma bara de vet vad de gör och ska göra. Jag fick i alla fall massage runt höften och en ny tid.

30 oktober

börjar känna mig så dålig, kroppen är helt slut, vilar den mesta av tiden hemma.

31 Oktober

Var hos kuratorn, vi pratade om föregående träff hemma hos mig om hur vi upplevde det. Han tyckte att vi verkade vara en sammansvetsad familj som stödjer varandra. Jag berättade även om att jag var så väldigt trött och kände mig dålig.

2 november, jag bröt ihop orkar inte mer, bara gråter och gråter. Känns som man inte kan sluta. Jag har kramper, yrsel, huvudet bor i en luftbubbla som snart spricker, ont över bröstet, dålig, dålig, dålig.

3 november, läkarbesök på gearitriken. Ny läkare, jättebra läkare. Jag bröt i hop hos henne och hon förbjöd mig att gå på jobbet och ha socialträning. Kroppen hade tömts på all resurs, lilla minsta jag gör så tömmer jag depån. Hon förklarade för mig allvaret med min skada, att det alldeles för tidigt att leva på som vanligt. Andra människor blir utbrända efter flera år av stress och mycket att göra medans jag blir utbränd på en kvart. Hon tog massor av prover och gjorde undersökningar på mig. Vi pratade om färdtjänsten som jag fick avslag på, som låg vid länsrätten. Hon tyckte att det var bedrövligt att jag inte fick färdtjänst. Hon skrev omedelbart ett intyg där hon skrev en bedömning av mig. Hon skrev samt förklarade för mig att det var viktigt med social kontakt vid en hjärnskada. Vanligt med depressioner. och det var stor risk för det för mig. De hade rätt, skadan är värre änn jag trodde. Jag har gått tillbaks till läge noll.

Nu vet jag att jag kommer att vara sjuk länge, kanske få behålla vissa defekter eller vad ska man kalla det för. Jag måste börja planera för framtiden här hemma, min son kan inte fortsätta ta hand om den stora tvätten varje söndag morgon och jag vill inte fråga de närmaste om de kommer hit och tvättar, det skulle jag aldrig må bra av, nej en annan lösning måste ske. Jag ska sätta mig ner och skriva till fonder och stipendier och se om jag kan få pengar till tvättmaskin och diskmaskin. Längst ner i denna dagbok kan ni läsa om hur man söker pengar på lättaste sättet.

6 November:

Började morgonen med ett besök hos sjukgymnasten, kände att jag igentligen inte skulle orka, men tänkte "jag behöver det nog". Sedan åkte jag till Lasarettet skulle på läkarbesök på gearitriken. Ny läkare, jättebra läkare. Jag bröt i hop hos henne och hon förbjöd mig att gå på jobbet och ha socialträning. Kroppen hade tömts på all resurs, lilla minsta jag gör så tömmer jag depån. Hon förklarade för mig allvaret med min skada, att det alldeles för tidigt att leva på som vanligt. Andra människor blir utbrända efter flera år av stress och mycket att göra medan jag blir utbränd på en kvart.
Hon tog massor av prover och gjorde undersökningar på mig. Vi pratade om färdtjänsten som jag fick avslag på, som låg vid länsrätten. Hon tyckte att det var bedrövligt att jag inte fick färdtjänst. Hon skrev omedelbart ett intyg där hon skrev en bedömning av mig. Hon skrev samt förklarade för mig att det var viktigt med social kontakt vid en hjärnskada. Vanligt med depressioner och det var stor risk för det för mig.
De hade rätt, skadan är värre än jag trodde. Jag har gått tillbaks till läge noll.

8 November

Hade tid hos sjukgymnasten idag igen, jag fick vanlig massage på höften och även elektronisk massage. Jag sa till min sjukgymnast att jag behövde massage av axlar och rygg nästa gång för att jag blir bara sämre och sämre.

10 november,

Idag ska jag fira 3 månaders-dagen på Rommerska badet. Har inte mycket ork, men jag måste dit för att inte få fobi för allmänt duschutrymme. Jag åkte dit med Carina, där skulle vi sedan träffa tjejgänget som brukar träffas där 2 ggr per år. Vi kom dit vid 11-tiden, jag klädde av mig och svepte en handduk om mig, gick sedan med stapplande steg bort till duschen, det kändes obehagligt men jag gjorde det. Duschade av mig snabbt för att sedan få gå in till relaxrummet, värmerum med solsängar i . Jag hejade på alla och de var glada att jag kunde följa med. Ligga i en solsäng var uteslutet, då hade jag snurrat bort. Jag fick sätta mig på en stol. Satt ca 15 minuter i värmerummet sedan började jag känna mig dålig. Jag gick bort till min hytt lade mig där och vilade en halvtimme. När klockan var 12 var det dags för fika, vi hade beställt kaffe och macka. Jag hängde med kvar till klockan ett sedan tackade jag för mig, nu var jag helt slut. Ringde min bror som kom och hämtade mig. Sen var det direkt hem och vila på soffan resten av dagen. Även om jag kände mig så dålig så var jag stolt och glad att jag hade klarat av duscha i ett allmänt duschutrymme utan att bryta ihop. Var rädd att jag skulle få en reaktion på vad som hände när olyckan skedde.

14 November

I dag när jag skulle på toaletten och göra ett kissprov som jag skulle lämna in på provtagningen på sjukhuset så kissade jag ut en njursten som jag trodde det var. Den var ca 7 mm lång och 3 mm bred. Jag blev överlycklig för jag har under de senast åren haft sådana akutsmärtor som läkaren inte vetat var det var och nu får jag
kanske svaret. Jag tog med mig stenen till lasarettet för att höra mig för om det var så. Mycket riktigt så var det en sten. Jag hade sedan tid hos kuratorn, jag berättade även för honom att jag var så glad att jag kissat ut en sten. Vi pratade om min utbrända kropp och jag grät mycket. Han trodde också att den första chocken hade lagt sig och att jag började förstå min situation. Och jag börjar hålla med honom.

15 November

Fick massage på rygg och axlar, det kändes inte skönt men det var välbehövligt.

19 November

Min läkare från Gearitriken ringde och sa att jag hade urinvägsinfektion och folsyrebrist så hon skrev ut medicin och sa att hon skulle skicka mig recepten.

22 November

Sjukgymnasten som vanligt, har bett att de tar hand om mina axlar och nacke i stället för höften. Jag är som en cementvägg i musklerna, jag berättar även att jag har så ont i armarna och händer.

27 November

Idag fick jag olika behandlingar hos sjukgymnasten, vi tog även med höften idag.

28 November

Var till jobbet och hämtade en arbetskamrat, hon skulle följa med mig till lasarettet på ett Rehabmöte med läkare, försäkringskassan och kurator. Vi skulle diskutera framtiden och det var försäkringskassan som hade talat om för mig att hon inte ville diskutera något med mig per telefon, man skulle minsann ha en rehabiliteringsträff där man diskuterade saker och ting. Och vilken dök inte upp på mötet utan att meddela sig, jo försäkringskassan.

Vi klarade mötet utmärkt utan henne, men jag blev så arg för representanten för försäkringskassan hade påpekat att vi var tvungna att ha möte med henne. Vi kom fram till att jag skulle vara hemma på heltid fram till någon gång i februari mars. Sedan skulle vi ta upp diskussionen igen om arbetsträning.

30 November

I dag var jag till röntgen, jag skulle göra en CT-röntgen av hjärnan (efter kontroll av skadan).

4 December

Var hos sjukgymnasten och fick min behandling

5 December

Var hos kuratorn, vi pratar fram och tillbaka, jag skrattar och gråter och är arg. Jag förstår inte saker som man inte kan ta på. Jag reagerar på saker som jag inte har som grundinställning annars. Jag hittar saker om mig som inte är jag, Hur gör man!

19 December

Var hos kuratorn sedan blir det uppehåll fram till den 3 januari, va skönt. Fastän jag behöver hjälpen så känns det skönt att pausa, då får man lite distans på det hela. Och man vill under lugn och ro få göra ordning inför julen. I år ska jag fira jul med Gunilla och hennes barn och respektive. Peter och mina föräldrar kommer också dit. Det blir nära och bra för min del, gena över gården. Christoffer ska vara hos pappa och Catrine ska fira jul med Magnus och hans föräldrar.

3 Januari

Var på provtagning på medicin.

8 Januari

Var på återbesök på öronkliniken, de tog hörselprov och tittade i örat. Han kunde inte se några besvär och han sa att jag hade ett litet snedsteg i en viss ton, men hade ingen förklaring för det.

9 januari

Var hos min kurator, vi pratar och pratar om samma sak, jag gråter och jag blir förbannad, vi vänder och vrider på saker och ting. Jag tycker inte jag kommer någonstans. Vi pratar om arbetsträningen, jag vill ha rehab möte, han lovar att ta upp det med teamet.

10 januari

Jag var hos sjukgymnasten, det var välbehövligt. Hade så ont och var stel i musklerna.

17 Janurari

Mitt veckobesök hos sjukgymnasten, massage. Jag berättade att jag hade så ont i ischias nerven så han tog hand om den. Jag skrek rakt ut, det kändes som han skulle ta livet av mig, jag lyfte från britsen. Jag skrek faktiskt fan ta dig, jag ska ge igen när jag blir frisk.Men det hjälpte faktiskt, det kändes mycket bättre.

22 januari

Sjukgymnasten fick jobba med min ischiasnerv i dag med.

23 januari

Fortsätter samtalet med kuratorn, vi pratar om förr och nu i min skada om jag tycker att det hjälpt något med träffarna med honom. Jag sa att det hade det gjort, att jag inte skulle klara av det utan den hjälpen. Jag sa att jag nog legat på psyk om jag inte fått den hjälp som jag har idag.

29 januari

Var hos sjukgymnasten, nu är jag bra från ishias besvären. Härligt! Nu är det bara mina muskler i armar och rygg. Jag märker att jag spänner mina muskler, jag kan inte få dem att slappna av. Massagen hjälper bara för stunden. Men den är ett måste

31 januari, träffade läkaren som hade besökt mig på lasarettet när jag låg inne. Jag talade om för henne hur jag mådde i dagens läge. Jag vaknar på natten av att halsen drar ihop sig och att jag flyger upp i sängen. Att mina fötter svullnar och gör ont. Att jag plötsligt blir ledsen och kan börja gråta utan anledning. Att jag inte minns vad folk berättar för mig, det blir som ett svart hål, jag minns bara känslan av samtalet om det var positivt eller negativt. Att jag har mycket slem på morgonen, troligtvis av att jag är sängliggande så mycket. har börjat sova dåligt, det är full aktivitet i hjärnan vid sängdags och det är inte tänkande på vad som hänt utan blixtar och rörigt, ren kaos. Stress nivå som är minimal, har jag flera saker som ska göras på en vecka så blir jag så dålig, tryck över bröstet m.m. Känner mig allmänt konstig helt plötsligt och då måste jag lägga mig och vila. Illamående och yrslig.

Allmänt: I början av sjuktiden så var jag så sjuk så jag trodde jag var frisk och nu är jag så frisk så jag vet att jag är sjuk, låter det skumt. Ibland känner jag att jag måste hävda min hjärnskada, önskade att jag hade brutit benet istället för då ser man att man är sjuk. Ibland vill jag ha en skylt på pannan , JAG ÄR SJUK, fatta det.

5 februari, åkte till Gävle med min mor och far, vi skulle hälsa på mina barns farmor. Mina föräldrar skulle åka och hälsa på henne samtidigt som hon skulle fira sin födelsedag. De frågade om jag ville följa med, visste inte om jag skulle orka, men kände att det skulle vara skönt för Christoffer att slippa mig i några dagar , få semester från mig, för jag har blivit så elak, skäller och gnäller hela tiden och det känns så ledsamt. Så jag åkte med, vi hann inte mer änn att komma ut på landsvägen förränn jag börja känna av åksjuka, har aldrig haft det förrut men troligtvis var det de, för jag kände mig yr och illamående, försökte sova men det gick inte, huvudet var i total kaos. När vi kom fram , gick jag och vilade direkt. De två dagarna vi var där var trevliga men jobbiga, för mycket rörelse omkring mig som gjorde att jag inte mådde bra.

Jag vaknar om nätterna, har sådant tryck över bröstet och får ibland halsbränna, det brukar jag inte ha. Jag är jättetrött men hjärnan är pigg.

7 Februari Idag när jag kom hem låg det post från länsrätten, dombeslut om färdtjänst, jag vågar nästan inte läsa, vet inte vilken ände jag ska börja i. Jag började från början, sedan i sammanfattningen stod det att det borde kunna ge mig tillfällig färdtjänst, de ansåg att färdtjänsten hade avslagit på fel grunder och återvisade ärendet till dem igen för att göra ett beslut och prövning. Så jag fick rätt på de viset att de hade hanterat det fel, men jag vill inte att de skulle gå tillbaks till dem, för de har redan bestämt sig, jag ska inte ha färdtjänst, vare sig jag behöver eller ej. Jag ringde min kompis och hon tyckte att jag skulle skriva direkt till färdtjänsten och tala om att mina besvär är likadana och jag fortfarande är i behov av färdtjänst. Jag grät, bara tanken på att de kanske skulle ge mig avslag, hur hanterar jag det att fortsätta vara inlåst inte ha möjligheten som alla andra att göra det som faller en in.

11 Februari FAN, de han inte ens läsa igenom dombeslutet ordentligt utan skickade ett nytt direkt där det står att det ej föreligger väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Det är inte frågan om svårigheter, jag klarar bara inte av det.Nu är det så att jag utöver min hjärnskada har jag nervös mage som gör att den sätter igång och när det gäller så kan jag inte hålla mig. Men de fattar inte mina problem. Jag grät förtvivlat, nu ska jag behöva överklaga igen, tiden bara går och jag går ner mig mer och mer psykiskt. Man ska väl hamna först på psyket innan man får hjälp. VILL INTE

13 Februari Idag skickade jag iväg överklagan, i slutet påpekade jag detta:

* Hade mitt problem enbart varit hjärnskadan hade jag kanske klarat av att ta bussen.

* Hade mitt problem endast varit tarmbesvären hade jag kunnat ta cykeln.

* Men det är kombinationen hjärnskadan och tarmbesvären som gör det omöjligt för mig att ta bussen för att komma någonstans. Och köra bil eller cykla kan jag inte pågrund av hjärnskadan.

Jag har inte fått någon förklaring från er på färdtjänsten vad ni grundar beslutet på, hur ni har tänkt. Jag kanske är DUM, som inte förstår att det inte föreligger väsentliga svårigheter för mig att åka buss när jag inte kan hålla tätt pågrund av min nervösa mage eller att det inte ligger väsentliga svårigheter för mig att promenera till andra sidan stan eller promenera till min dotter som bor på landet utanför stan pga skallskadan.

Vet ej om jag ska tacka er för att ni fördröjer min lagliga rätt till ett mänskligt liv. Jag har haft 6 månaders väntetid och det är under all kritik och vad blir det nu, 6 månader till utan social kontakt. Hur mycket ska jag behöva utstå.

16 februari 2002, är trött idag vet ej om det är för att jag kollade hockey i natt men jag sov länge. 12.30 hämtade min bror mig och Christoffer, vi skulle till falkenbergska kvarnen för att äta buffe, mamma fyllde 75 år. Det var en del folk och det var lite rörigt för mig. Vi kom hem vid 15-tiden och jag gick och lade mig och sov en timme. Låg sedan på soffan hela kvällen, Carina kom över. När klockan börja närma sig 21 kände jag mig sämre hade svårt att sitta upp, allt knyter sig i huvudet och ner till under bröstkorgen. Jag lägger mig ner och försöker slappna av men det är svårt när kroppen själv bestämmer. Gick och lade mig halv-tolv somnade till slut vid tolv-tiden. Men vaknade vid 01-tiden kände mig jättedålig kan inte förklara allt känns panikartat, hade som en svångrem över bröstkorgen. Ett par gånger var jag på väg att ringa min bror och säga , kör mig till sjukhuset. Sista gången jag tittade på klockan var den 03.00, vaknade vid 11.00 på söndagen.

17 februari , Kände mig bra i morse. Städade vardagsrum och hall, planterade om 4 växter + damsög balkongen. Satt sedan vid datorn en stund men märkte att det inte funkade, blir alldeles konstig i huvudet. Har varit trött hela dagen, svårt att tänka och prata, detta är så svårhanterligt, man kan känna sig nästan normal i några dagar för att sedan inte funka SKULLE VILJA SKRIKA RAKT UT.

Jag har förändrat mig, personlighetsförändring, det känns så otäckt. Förrut så skrek jag högt när jag blev glad, mitt humör gick upp och ned men då glatt. Jag tyckte solen sken jämt. Älskade att glädjas åt saker och ting. Men nu hänger jag inte med, är det någon som berättar något kul, så hinner jag inte komma upp i glädjekänslan förränn jag har gett svar tillbaks. Det känns som jag reagerar i en rak linje. Andra kanske inte märker det så markant men jag gör det. Ibland känns det som att jag skulle vara ointresserad, men det är jag inte, det är bara så att jag inte hänger med. Jag kommer inte för mig att bry, det gjorde jag förrut, jag kommer inte för mig att göra saker, förrut hade jag massor av projekt i huvudet som jag slängde ut, nu kommer jag inte ens för mig att ta reda på vad som rörs sig i huvudet eller ringa samtalet som ligger på. Förrut ringde jag runt med glädje, idag ringer jag inte alls utan andra får ringa. Vad ska de tro? Att jag är ointresserad. NEJ JAG ÄR I HÖG GRAD INTRESSERAD men jag kommer inte för mig, VET EJ VARFÖR! Måste vara kabelbrott någonstans. SÅ ALLA MINA KÄRA VÄNNER OCH NÄRA NI SKA VETA, JAG ÄR INTRESSERAD. DET TAR BARA TID ELLER FUNGERAR INTE. Men nästa gång kanske det fungerar.

19 Februari

Var till kuratorn idag, jag berättade om avslaget jag fått från färdtjänsten, jag grät och sa att jag kommer inte klara av detta om jag inte får komma iväg utan hinder. Vi pratade sedan som vanligt om allt. Jag började tjata om arbetsträning, jag har inte så lång tid kvar av min tjänst och vill ha lite tid på mig att pröva på och se vad jag klarar av. Jag talade om för honom också att jag har så jobbigt med att kunna förklara, planera och tänka hur jag ska eventuellt lösa något. Han skulle prata med teamet om detta.

21 februari Torsdag, vaknar med blandade känslor samtidigt som jag känner mig glad så är jag så trött i kroppen känns som en ångvält kört över mig, ögonen är svullna det har det blivit på sista tiden, varför? vet ej. Jag har ont i musklerna på armarna och bena, fast överarmarna är värst. Det verkar som jag samlar vätska i kroppen, mina fötter och fotleder svullnar och känns konstiga. Idag är det besök hos sjukgymnasten, ska få behandling, skulle behöva börja träna men jag känner mig så stressad av det. Jag blir helt slut av allt fastänn det är enbart sjukbehandling, läkarbesök, eller annat sjukhusbesök. Jag går i genomsnitt ca 8 ggr i månaden på någon behandling eller sjukhusbesök.

28 februari Jag har varit jättetrött i en hel vecka nu, sömnig, sömnig, slut. Idag var jag iväg och handla födelsedagspresent till Catrine, har inte kunnat åka iväg innan i veckan. Efteråt var jag stressad i kroppen, varför vet jag inte, men kanske för att jag bestämt med Inger att vi skulle iväg och simma tidigare änn planerat, hon skulle hämta mig vid 17-tiden. Igentligen hade jag ingen ork och lust men jag tänkte att jag skulle försöka ändå. Men det gick inte bra på simningen, jag fick pausa efter 50 meter, tungt att andas. Och det är så konstigt jag kan inte ta riktiga simtag med benen, har ingen radie alls och vänster ben som jag har haft problem med från början har jag svårt att veckla ut i ett simtag, det blir som att sparka mer. Måste prata med rehab om det, jag kanske kan få komma till sjukgymnastik och ha det i vatten. Jag simmade 400 meter och det gjorde mig helt slut.

3 mars Idag lagade jag korv ugn, ställe in formen i ugnen efter ett tag började de ryka så jag öppnade ungsluckan. Då rykte det ännu mer, jag hade lagat potatisgratäng dagen innan och den hade runnit så det var det som rykte. Jag gick och hämtade disktrasan och försökte torka ur botten på ungnen, men det satt hårt, så jag gick och hämtade diskborsten och började skrapa, och tillsist torkade jag ur. Det blev bättre så jag fortsatte grädda korven. Men rökdoften låg kvar länge.

På natten vaknade jag igen av att jag hade sådan värk i armarna speciellt höger armen. Jag har haft värk den mesta av tiden ibland mer och ibland mindre, bävar mig för att börja träna.

4 mars Jag gjorde rent i diskhon, tittade på diskborsten och kunde inte fatta varför den var så svart och att sotet satt så hårt. Efter att jag studerat den ett tag så slår det mig och jag ser att diskborsten har smältit att jag gjorde så tokigt i går att jag tog en plastdiskborste och skrapade en skållhet ugn utan att reagera.

Idag som många andra gånger så var jag hos sjukgymnasten och fick behandling, mina muskler i rygg är så stela och musklerna i armarna så ömma, när han masserar dem så nästan skriker jag högt. När det gör ont flyger mina ben upp i luften. Hur ska jag hinna med allt, i morgon ska jag träffa arbetsterapeuten, vi ska troligtvis göra en ytterliggare test angående minnet, jag och läkaren har pratat om att jag ska få minnesträning, strukturering. Så det som gäller för mig framöver är troligtvis. Sjukgymnastbehandling, träning, kurator, arbetsterapeut, arbetsträning, simning, och läkarbesök. Hur ska jag ORKA!

5 mars Idag träffade jag först kuratorn, och han hade inte fått napp på försäkringskassan, han lovade att skicka brev till henne så det blir klart med att jag kan börja arbetsträna. Sedan fick jag träffa en arbetsterapeut, henne hade jag inte träffat förrut. Vi kom överrens om att jag skulle börja med minnesträning, struktur och planering. Känns lite oroväckande att jag glömmer på spisen, det är inte så att jag går hemmifrån och spisen är på eller att jag går och lägger mig och spisen är på. Nej där har jag fått lite struktur, jag kollar alltid spis och kaffebryggare innan jag lägger mig eller går ut. Sedan skulle hon prata med logopeden, eftersom jag inte känner igen vissa ord, skriver fel, väldigt galet. Efter mötet med henne passade jag på att prata med sjukgymnasten om mina muskelproblem och om att jag inte kan sträcka ut benen ordentligt när jag simmar, behöver hjälp, hon skulle ta upp det på rehabteamet på eftermiddagen. Hon lovade att jag skulle få besked i nästa vecka när jag skulle till terapeuten. På kvällen var jag till badet, har så ont i alla muskler, simmade 200 meter sedan gjorde jag benrörelser i vattnet.

Fortsättningsvis ska jag låta alla stavfel vara kvar, normalt stavar jag inte fel. Men sedan olyckan har jag börjat skriva obegripligt ibland, det kommer tydligt fram när jag är trött. Ibland märker jag att jag vänder på tangentbordet som tillexempel om jag ska skriva boskstäverna s och d så skriver jag k eller l.

7 mars Gick upp klockan 07.15 utsövd och pigg, gjorde i ordning frukost som vanligt, satt sedan och titta på morgonnyhetsprogrammet på tv 4. Morgonbestyr och sedan blev lite svar på några mail, jag hade fått svar från V:ås kommun om att de tagit emot mitt mail med överklagan. Jag hade skickat över en kopia till dem igår eftersom jag inte fick tag på dem. Och jag var orolig att de inte emottagit mitt orginal för ca 3 veckor sedan. Fick svar att de hade tagit emot kopian. Vid kvart över tio så ringde Carina och frågade om jag skulle med till Björnön med henne och Annkatrin och det ville jag gärna, det är så sällan jag kommer iväg. Så vi skulle träffas utanför om en kvart, så jag fick fart i den mån det gick, man är trög, man måste kolla i lugn och ro att man har med sig allt. Men jag hann ner till den tid vi bestämt, jag kände lite i bröstet en liten känsla av stress. Väl ute på Björnön så gick vi spåret, 2 km, det var så vackert ute och jag kände mig så uppspelt. Vi pratade och skrattade och hade det jätteskönt, när vi hade gått rundan så gick vi in på Björnögården för att äta, de serverar varje dag buffe och idag var det lasagne, ärtsoppa, pannkaka och saalladsbuffe. Vi åt och åt och pratade , hade trevligt förståss, sen helt plötsligt var det som att vända på en hand, jag blev så dålit, blev alldeles skakig i händer och kropp och jag bara kände att jag ville hem, så jag bad dem köra hem mig, blev snurrig och seg liksom slite borta, svårt att förklara, kroppen blev varm . kände mig så beskviken, kände att jag hade gråten i halsen, det kom bara över mig. när jag kom hem så hade posten kommit och det var brev från länsrätten, jag blev först förtvivlad visste inte om jag skulle orka öppna det, för det berordde på avad som stod i det. Men tillslut öppna jag det och läste från börjaan. Medans jag läste blev jag vmer och vmer besviken och kände bara att nej de får intge säga nej. Sen tillslut läser jag sista raderana och där står det " Länsrätten bifaller överklagandet och biviljar Anette Wennerström färdtjänst i sex månader" Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, jag blev överlycklig en sten föll och jag började gråta. jag slälngde mig på telefonen och ringde min västa vän Magan. Hon blev jättelglad på mina vägnar. Nu har jag så nt i mina arbar och ben i sjöälva muskleran. Stöllde klockan på en timme mer ska jag inte somva då blir jag så rgrinig. Små vakna då och då föra att det vrärkte so mycket. Kom på mig flera gånger att jag böjde fingrarna. När jag vaknade och tänkte igenom min situarion såt tror jag att jag troligtvis spänner mina muskler att de hamna i någon sorts karramp och det är därför jag har fått sådan värk på senare tid. jag gick upp iallafall, ringde fotoaffären och frågande om jag hade fått bilder och det hade jag, så jag klädde på mig och gick till Fotomaster på viksäng. Kände nästan att jag gick som jag hade gjort på mig, jag hade så ont i kroppen, så det blev att går sakata. Vä framme hos Fotomaster fick jag ut mina vinter bilder och bilder från Catrines kalas på Ängsö belv denna skörd. När jag kom hem ginen så lagade jag vmat, köttfärssås och sjpaggetti. Ikväll ska jag ner til lolkalen , kärringträff som jag kallar oss för, smile. Jag ska måla mina två sista krukor, sedan får det vara bra. Det är så tråkigt att måla dem, pseciellt när de ska vara envfärgade. men vi hade trevligt som vanlitgt, idag blev vi sju stycken. Vid nio-tiden när jag kom hem så ringde jag några samtal, sedan var det dags för nanna kudden.

10 mars Idag kände jag att jag måste ta en slödag. Har legat på soffan och suttit på balkongen och skrivit brev. Kollade lite om när jag kan resa och vila upp mig från all vardagligt göra, ska bo på ett vandrarhem, behöver komma hemmifrån några dagar. Det låter inte som något betungande att ta emot posten, se till att sonen kommer till skolan, hålla alla tider, se till att det finns hemhandlat så jag kan laga mat, fast är man sjuk så är det betungande, det kryper på en. Sen behöver min son ledigt från mitt tjat och gnat, fast jag har lugnat ner mig lite nu, men det beror nog på att jag har accepterat min skada mera. Alltså det har varit en dag då inget har hänt, bara vila, men det behövdes. Nästa vecka blir intensiv, med minnesträning, behandling, njurröntgen, lungröntgen. Tänk så snabb man är på att rätta fel, jag hade bestämt mig för att låta det stå som jag skriver med stavfel och allt, men det hadde jagglömt bort, har redan varit in ohc rättat.

12 mars Idag har jag börjat på minneshantering, strukturering, planering. Ska träffa en arbetsterapeuft. Jag fick skriva upp mina arbetsuppgifter på ett papper soch sedan fick jag försöka strukturera upp vad som ingår i det jag högr. Vi öfrjade diskutera och jag försölkete förklara men komm aldrig fram till den röda tråden, fick avbryta hela tiden och sa "vet inte vad jag vill med det jag började prata med, vet ej vad målet är" glöm det2 vet inte. Tillslut tycktejag att inget funkade det som jag sa. Hon tyckte jag varit duktig och jag verkade vara trött eller blivit rrött. Fich hem och lagade mat, sedan blev det vila på soffan som många andra dagar. Känns lite halvoroligt om mag ska behöva staka mig alltid så fort jag ska förklara något. Inge kul.

13 mars I natt har jag sovit så oroligt, vaknat flera gånger och väntat på domedagen, för det känns som domedagen. Idag ska jag dricka lavemang, ska in på njurröntgen i morgonbitti + lungröntgen. Lite historia först, anledningen att jag aksa ta jurröntgen är att jag har haft krämpor o högra njurhöjd under 1 par år. Ingen har hittat förklaring, men så var det så att jag skulle lämna in ett urinrpov på medecin, eftesom jag var sl¨ slut i kroppen. Då när jag kissade så kom det nu en njursten och jag blev faktiskt överkycklig, för nu kanske jag fick rätsida på mina smärtor, så på den vägen är det. När det gäller lungröntegyen så har jag sedan jag blev sängliggande efter olyckena fått mycket slem och läkaren ville kolla upp det eftersom jag dragits med det i flera månader. Men nu är det så att jag har räknat minuterna sedan jag vaknade i morse, vill inte dricka lavemanget, har gjort det en gång förrut och det ärd hemskt, vet inte om jag klarara av att få ner deat. Svårt attfökrlkara har mått så dåligt hela dagen min hjräana har surrat hela dagen och jag är helt slut, jag är tillcoh med mätt, hur ska jag klara av att ddricka 2 liter på två timmar. För er som inte vet hur det smakar så kan jag fösröka, det är so m tjockt vatten, lätt saltat, lite kräkdoft URK, jag spryr JAG VILL INTEW JAG VILL INTE! låt det vara fredag så är allt över, då har jag tgpått i genom både lavemanget och röntegen. Röntgen är inte så lätt heller, den tar över 1 timme, hur ska jag lklara av att ligga på rygg plant i en timme, jag som har så svårt att ligga still på rycgg, blir yr och samlar slem. låt eetta vara en dröm, mardröm. Usch.................. mågste göra det. Tittade precis på klockan och det n är 16.37, det är alltså 22 minurter kavar til s jag ska dricka söjran. Klockan sju ska det vara uppdrucket, 2½ dl per 10 min ingen paus inen ro. Jag återkommer efter sju och skriver om jag kan vara borta från toaletten.

Jag är tillbaka, att drivka det för smakens skulle går väl ann, men illamåendet är hesmkt, man känner hur det dman dricker vilar uppe i haslen och vara bäntar att komma upp. Maghnen böjrade inte tömmas förränn vid åtta-tiden och då fick jag riktiga magknip innan det komut.

Måndag den 18 mars. Jag mår inte bra, vet ej vad det är känner mig skakig, illamående febvrig men har tagit tempen, både i går oc i dag. Jag spånner mina fringrar så jag for ont i armarna, ska ta mig till affären och handla några saker, sedan får jag se om det blir soffan. Vill helst att det vore kväll så jag kunde få lägga mig och sova.

Härifrån börjar jag att rätta mina stavfel, det är för jobbigt att läsa, ibland vet jag inte själv vad det skulle ha stått.

19 Mars

Träffade kuratorn, han berättade att jag kunde börja arbetsträna utan möte med Försäkringskassan. Han skulle kalla senare för en bedömning om hur arbetsträningen fungerar. Jag skulle också träffa arbetsterapeuten på sidan om arbetsträningen för att få hjälp med struktureringen och planeringen. I dag kände jag mig förväntansfull inför att jag skulle få börja arbetsträna.
Efter att jag träffat kuratorn så var det dags för träff hos arbetsterapeuten. Där fick jag skriva upp vad jag hade för arbetsuppgifter på min arbetsplats, jag fick skriva huvudrubriken och sedan underrubriker. Sedan undrade hon om hur jag tänkt mig upplägget på jobbet. Jag talade om att jag troligtvis skulle jobba med hemsidan, men ha en arbetskamrat som arbetsledare som kunde ge mig direktiv. Hon tyckte det lät bra.

20 mars. Jag var till sjukgymnasten på morgonen, jag fick behandling. Pratade med honom om mina armar, att jag spänner dem och får så ont. Han masserade mig på annat ställe denna gång, han tog skulderbladen och runt armen. Det kändes jättebra efteråt, axlarna var 10 kg lättare och så var jag pigg efterråt. Kom hem vid 11-tiden, satte igång maten, lagade spaggetti och köttfärssås, en arbetskamrat skulle komma och äta hos mig, sedan skulle jag följa med till jobbet, smaka lite på arbetsträningen som jag tänkte börja med efter påsk. Vi åt , när vi sedan kom till jobbet så korrekturläste vi 3 noveller och rättade stavfel. Sedan gick jag igenom presentationerna av författarna med min arbetskamrat. Arbetet tog 2 timmar och vi avslutade med en fika sedan fick jag skjuss hem. Jag blev lite snurrig eller rättare sagt konstig i huvudet, men det gick över. När jag gick och lade mig vid 22.00 var det värre, mådde så där pyton igen, kunde inte somna, det är som att jag är för uppe i varv och kan inte somna. Det kändes ångestladdat i bröstet, jag tror det är ångest. Man kan inte förklara man känner sig bara dålig, som ett stort hål i bröstkorgen. Det känns som att man måste hjälpa till med andningen, men man andas normalt, så man vet inte riktigt varför man känner sig dålig. Jag somnade nog inte förränn vid 00.30.

26 Mars
Träffade arbetsterapeuten idag, fick prova på lite övningar. Jag fick stryka en skjorta medans en annan patient gjorde annat. Hon ville se hur jag arbetade med saker som händer runt omkring mig.
Vi pratade även om den stundande arbetsträningen.

27 Mars

Var hos sjukgymnasten och fick min vanliga behandling.

30 mars, gick och lade mig vid 23.00 tiden, vaknade upp efter en timme, kände mig så dålig, vet inte vad. Varje gång jag tittade på klockan så hade det gått mellan 30 minuter och en timme, sista gången jag tittade på den så var klockan vid 6-tiden på morgonen. Vaknade sen vid 11 -tiden av att telefonen ringde. Tror att jag blir så här dålig när jag har gjort flera grejer, som nu, i torsdag var jag på middag på kvällen med vänner, fredagen hade jag påsklunch med mina barn på dagen, lördagen slappardag fast middag hos min bror på kvällen,men där åt jag bara och såg på ett tv program. Det är inte mycket jag gjort, men för min hjärna är det troligtvis alldeles för mycket. Jag ska börja arbetsträna på onsdag, undrar hur det kommer att gå, kommer jag kunna sova om nätterna eller blir det samma sak,. Jag känner att jag vill att det ska funka, måste få reda på hur jag klarar av ett arbete och jag har bara två månader kvar på min arbetsplats. JAG HÅLLER TUMMARNA.

2 April

Var hos kuratorn idag, vi pratade om arbetsträningen jag ska börja på, var lite orolig hur det skulle gå men ändock förväntansfull. Vi pratade sedan om samma saker som vi gjort under hela tiden.

3 april. Idag började jag min arbetsträning, när jag kom dit så pratade jag med min arbetskamrat som ska vara typ min handledare. Jag fick som första uppgift att kolla på nätet vilka stora sökmotorer som jag ska sätta in vår hemsida på och hur man gör. Jag satte mig ner och började surfa. Jag skrev ut informationen om hur man gör när jag hittade rätt. Sedan anmälde jag oss till 3 sökmotorer, när klockan hade blivit tolv och det var dags för mig att gå hem så åkte jag och käkade lunch med min arbetskamrat. Sedan började det kastas omkring i min hjärna. Jag kom hem vid 13-tiden och skulle till sjukgymnasten vid 14.00, men jag ringde och avbokade, kände mig stressig.

4 April

Jag har fått remiss till bassängträning, jag var där idag och gick igenom övningar med sjukgymnasten från Rehab. Det här blir nog toppen.

6 april Idag var jag till Inger, hon skulle hjälpa mig med två par byxor, blixtlåsen hade gått sönder. När jag kom dit så bestämde jag mig för att försöka själv, med stöd av inger. Jag sydde i två blixlås, pluss att jag lagade ett par byxor, satte dit lappar. Fick sprätta upp två gånger, så jag var helt slut. När jag hade varit där i 5 timmar så sa jag att jag måste gå hem. På vägen hem mötte jag min syster, som bor i närheten och det slutade med att jag fick kaffe hemma hos henne. När det hade gått en timme så kände jag att nu är mina resurser slut måste bara hem. Jag tackade för mig och gick, när jag hade gått 30 meter så kände jag att detta går inte, måste ringa färdtjänst så jag gick tillbaks och ringde. Blev tvungen att bli kvar i 30 minuter innan taxin skulle komma. Sen tillslut var jag hemma och jag bara pustade. Det var inte så bra att använda hjärnan så intesivt som jag gjorde, satt intensivt och skulle försöka lösa problemet att sy in dragkedjor.

Mitt arbetsschema ser ut så här för tillfället. Mån-ledig tis- arbetsterapeuft, kurator ons- 2 timmar arbetsträning, sjukgymnast tor- bassängträning fre-2 timmar arbetsträning utöver dessa träffar så har jag simning 1 ggr i veckan + ev annat sjukbesök, så det blir ungefär 8 tider att passa.

9 April

Träffade arbetsterapeuten idag, hon ville höra hur det gått på jobbet, jag berättade för henne att jag tyckte att det gått bra, men att jag blivit trött efteråt. Men det hade jag räknat med att jag skulle bli.
På eftermiddagen hade jag tid hos sjukgymnasten och denna gång gick jag, jag orkade inte förra gången så nu behövdes det verkligen. Jag sover alltid 2 timmar efter en behandling, det behövs.

11 April

Var till bassängträningen och jag hade glömt schemat på rörelserna hemma TYPISKT!. Jag fick jobba på så gott det gick, visste att det var kordinationsrörelser. Det var jätteskönt i alla fall.

16 April

Idag var jag till kuratorn, jag berättade om hur jobbigt det var när man inte kunde förklara och diskutera. Berättade också att det gårbra på jobbet och att jag är stenhård och gör inte mer än planerat. Jag sa att jag skärmar av alla för att inte ta åt mig intryck och bli snurrig av det. Berättade också att jag planerade en viloresa till skåne. Jag hade bokat rum på en Gästgivaregård i Höör och skulle stanna där i en vecka. Jag hade sökt efter ett rehabiliteringsställe men ej hittat något som kunde hjälpa mig. På eftermiddagen hade jag tid hos sjukgymnasten där jag fick min vanliga behandling.

23 April

Fortsatte min planering med arbetsterapeuten, jag får lägga pusselbitar eller vad man ska kalla dem för. Det ska hjälpa en att strukturera.

25 April

I dag avgår tåget till Höör, det känns spännande. Jag har tagit ledigt åt Christoffer så han följer med, fast han ska bo hos sina halvbröder i Skåne.

12 Maj. Nu har det gått en tid sedan jag skrev, har inte orkat. Min stresssituation blir bara värre och värre, jag är så mottaglig. Känner att jag håller på att brytas ned, men jag håller på och jobbar med det, kuratorn och jag pratar om det. Det hade varit mycket lättare om jag visste att jag tänkte stress, tex "hur ska jag hinna" men det gör jag inte, det finns inget att ta på. Jag kan vara ledig en hel dag och tänka på morgonen va skönt jag ska ha, ska bara ta det lugnt och bara va, det är min dag i dag, men det hjälper inte. Jag känner att jag behöver ett verktyg NU, så jag kan ta i det hela.

Jag har varit iväg och som jag kallar det, rehabiliteringsresa. Jag åkte tåg till Höörs Gästgivaregård, där bodde jag i 5 dygn och bara tog det lugnt och strosade runt, fotograferade. En dag kom min käre vän Staffan på besök och fastän jag visste att han skulle komma så låg tårarna i ögonvråna och ibland tittade de fram. Vi har inte setts på 2 år och det kändes så skönt att ses igen. Innan han kom var jag stirrig och uppstressad, jag hade börjat planera för hemresan dagen efter och jag kände att jag inte kunde stanna kvar i Höör, ville in till Lund och bo där så jag hade nära till stationen. Jag ringde runt på morgonen och frågade hotellpriser, 99% av hotellen i Lund city kostade över 1000:- och jag kände lite panik, men jag fick till slut tag på ett för 625:- så när Staffan kom så frågade jag honom om han kunde köra in mig och det kunde han.

Vi satt och pratade om min skada och han kände igen sig eftersom han har en annan skada. Det var så skönt att ha honom där, det är så tråkigt att vi bor så långt i från varandra. När klockan närmade sig eftermiddag så körde vi in till Lund och han släppte av mig på stationen, fast innan jag gick så sa han i bilen, varsegod och så överlämnade han ett paket. Jag visste inte om jag skulle våga öppna det, men gjorde det till slut, det var en tavla som han hade broderat själv, två kaniner i en vattenkanna och ovanför står det "Lycka är att ha en vän", det var som att trycka på en knapp, jag började gråta hejvilt och sa till Staffan, med glimten i ögat "vad du är elak" nu kan jag jag inte gå ur bilen, kan inte gå omkring i stan och gråta för mig själv. Jaa jag blev så glad och överväldigad, mitt bröst höll på att sprängas, sen kom jag på att det enda han fått utav mig , var en utskrift av denna dagbok, där det bara står bedrövligheter och hur dåligt man mår, och då började vi skratta. Han fortsatte sedan vidare hem och jag gick till hotellet, vilket hotell jag måste skaka på huvudet. Man gick upp för en trapp som i ett trapphus, när man sedan kom upp var det bara en lång korridor med 6 rumsdörrar och 1 toalett och ett badrum, ingen hotelllobby, restaurang eller annat, kunde inte låta bli att småle. Väl inne på rummet så var jag tvungen att fotografera min utsikt (en tegelstensvägg) är det här man kallar rehabilitering? smile.

Dagen efter var det dags för hemresa, mötte min son på stationen, han hade bott hos sina halvbröder dessa dagar, när vi började närma oss Västerås så kände jag stressen i bröstet igen, det måste ligga omedvetna saker i hjärnan som talar om att nu kommer alla måsten, förstår inte, jag blir knäpp. Jag har ju aldrig varit mottagen mot måsten, har jag inte velat städa så har jag inte gjort det, så har jag funkat i mitt andraa liv. Vill att det ska hända något nu, det har gått 9 månader sedan olyckan och jag måste ha ett konkret verktyg, så jag har tagit kontakt med Frösunda rehabcenter i Stockholm, det såg ut att passa mig, de tar emot folk med hjärnskada, Ms, utbrändhet eller annan stressrelaterad skada m.m. Sedan har jag skrivit till min försäkringskassa om att jag vill åka dit, så nu är det de som bestämmer, jag håller tummarna, jag måste få åka dit, det känns om det är min sista utväg eller vad man ska kalla det för, eftersom det blir sämre och sämre med hanteringen på något sätt.

Nej nu orkar jag inte skriva mer idag, det börjar hoppa i hjärnan på mig. Måste bara berätta en sak till som jag tycker är jätteroligt, har fått ett mail från en tjej i Sveriges långa land som har råkat ut för en hjärnskada och hon verkar vara lite av samma skrot och korn som mig, smile. Jag ska i allfall skriva till henne och hoppas att vi kommer fortsätta att trivas med att skriva till varandra. Och hoppas att det är fler som hittar denna sida, så kan vi utbyta erfarenheter och bolla ilska och glädje tillsammans. Man kanske skulle lära sig hur man tillverkar ett forum på nätet, för jag tror att det är viktigt att träffa likasinnade och där man kan om man behöver tjata ut sina besvär, vilken tid på dygnet som helst. Och då är ju internet bra, för kan jag inte sova så kan jag gå ut på nätet och gå till forumet och se om det är andra som svär, gråter eller inte bara kan sova. Jag tror att det är svårt att förstå för omgivningen när man som skadad så det inte syns och jag förstår dem. För är man en positiv person så kan man inte förstå att det emellanåt eller jämt är ett helvete i hjärnan. Så om man berättar att man är överlycklig över att kunna laga mat i olika kastruller samtidigt på spisen, så känner man sig nog lite dum samtidigt som folk runt omkring inte fattar vad som är svårt. Nu tror ju jag att det mesta förstår de, och jag försöker förklara. Sedan är det vana sedan innan att jag kan berätta som man brukar säga "oväsentliga saker", smile. Pratar först tänker sedan. Eller att det är svårt för dem att förstå varför man inte kan följa med till dem och bara sitta och njuta en hel dag. Ja det är mycket som göras för både en annan och andra.

De som kan vara svårast är när man börjar bli friskare och friskare och man ändå inte kan forcera fram saker, man känner lite maktlöshet. Nä nu var det länge sedan som jag sa att jag inte orkade skriva mer och nu har man arbetat ut sig. hej då på ett tag.

13 maj. Idag skulle jag gått till jobbet, vi skulle avtacka en som slutar, så det var bestämt att vi skulle mötas 11.30 för att gemensamt åka ut till Hässlö Värdshus. Jag kom ungefär halvvägs till jobbet, sedan blev jag helstressad, jag blev tvungen att ringa till jobbet och säga att jag inte kunde komma. Det kändes så tråkigt att inte vara med och tacka av, men vad skulle man göra, kände ju att hjärnan sa stopp och att jag blev så dålig av tanken att åka ut dit. har suttit och funderat lite på vad som kan påverka det hela och jag tror att det är för att jag inte kan åka hur jag vill och när jag vill. Skulle jag bli dålig och vill göra reträtt direkt, så stressar min kropp upp sig. Hur ska man få lösning på detta, och hur ska man förklara för omgivningen, det är jobbigt. Som i går, så ringde en vän nerifrån Malmö och undrade vart jag tagit vägen, eftersom de inte hört från mig på länge och sedan hade han ringt ett par gånger och jag ej varit hemma. De undrade iallafall om jag ville komma ner i sommar till dem, jag svarade att jag nog inte kunde göra det, för jag orkade inte, men han menade att jag fick eget rum och kunde vila så mycket som möjligt. Men det är inte det det handlar om, vet inte hur jag ska förklara, även om man vilar så säger kroppen stopp, det blir någon konstig stress, kroppen bara skriker och säger åk hem i lugn och ro, gör det du vill göra och orkar, även om man kan göra det borta. Jag förstår att det är svårt för omgivningen att förstå eftersom de inte varit med om detta och sedan förstår man att det är svårt att förstå hur en som ser ut som vanligt kan känna så invärtes. Hur kan man förklara att jag kan inte klara av att träffa just den man pratar med , prata med den för man mår dåligt. Ja man hittar väl ett svar i framtiden och sina omkring sig blir van.

Ett citat som hittades på nätet: Om du går en tur och hjärnan trillar ut, så hittar du nog inte hem igen, för då klarar du inte att tänka klart. Caroline 6 år

4 maj Idag var jag till lasarettet, medans jag väntade på min tid hos arbetsterapeuften så var jag in först och prata med kuratorn angående rehabilitering på frösunda, började gråta, känner att jag går ner mig tömmer resurserna. Sedan hade jag tid hos arbetsterapeuften och där grät jag bara så det blev snack i stället för träning på strukturering. Är inne i en period som jag gråter för lilla minsta, men som en berättade att Mark Levengoods mormor alltid sa: Det är bara att bryta i hop och sedan gå vidare.

Efter besöket på rehab, åkte jag och min syster till El-giganten för att hämta en dator till föreningen, jag hade väntat flera dagar på att få installera den, så det blev ett glädjeämne den eftermiddagen. Men det tog lång tid och jag blev helt utpumpad och så blev det lite problem, but what! its me.

16 Maj

Var på bassängträning, det känns jättebra med denna typ av träning. Hade bara lite problem med typ kramp i ena benet så jag fick avbryta simningen.

17 maj I natt flög jag upp ur sängen, det kändes som att allt i halsen sluta fungera, pulsen gick upp i högvarv, Sedan var det kört, jag mådde så dåligt fast jag tror det var ångest jag kände efterråt, jag låg bara och hoppades att jag skulle somna av utmatthet så man slapp känna sig så dålig. Hoppas att jag inte får så här igen och att det blir en vana, då blir jag knäpp. Jag låg och mådde dåligt i ca 2 timmar, sedan gick jag upp och lade mig på soffan, satte på tv:n, sen kommer jag inte håg hur länge jag var vaken. Vakna till ett par gånger av att tv:n var på men orkade inte gå upp och stänga av den. Jag har börjat känna av spänningar i käken igen, jag tror att det är det som jag hade i höstas när jag brakade ihop, nu måste det hända något snart.

Idag vid 12-tiden var jag ner i källaren och hämtade grejer som skulle slängas, vi har fått hit en dumpers, va skönt. Den ska stå här hela helgen, jag har massor att slänga. Jag mötte vaktmästaren och jag beklagade mig lite att man skulle haft en kärra, han vet att jag samlar på skit, så han kom bort till mig efter en liten stund och sa " den här kärran ska jag slänga, vill du ha den, och den kom som efterlängtad, smile. Det var gamla tvättkorgskärran till tvättstugan, det var bara att plocka bort korgen och sedan lägga dit en playwood skiva i botten, yippe en kärra att lassa bråte på . Jag hade rensat för länge sedan så det låg bara och väntade på att bli bortslängt, så det blev 4 lass med kärran. Sedan var jag slut för idag.

Ska fortsätta i morgon med att sortera , så man får se, det blir kanske någe mer skit.

23 Maj: Idag var jag till lasarettet på bassängträning, alla rörelser går bra utom simningen. Jag får ont i ena benet, det börjar uppe i höften och går neråt. Jag kan inte få ut benen i den radien som jag är van vid, det blir bara något smått viftande. Simmar jag på rygg så går det bra, men inte bröstsim. Det blir som kramp i benet och jag måste sluta simma och ruska benet. Efter simningen hade jag bestämt möte med Inger, hon var på ett annat läkarbesök samtidigt som jag var på träning. Jag kom ut vid halv elva men hon kom inte föränn vid 11 tiden. Vi bestämde att jag skulle följa med henne hem på en fika, jag skulle sedan tillbaks till kuratorn klockan 13.00. Jag passade också på att äta en pizza hemma hos henne. Jag var lite orolig för svaret jag skulle få av min kurator angående rehabiliteringscentrat jag skulle vilja åka till eller känner att jag skulle bli hjälpt på vägen av. Vet att de är folk som är allvarligare skadade än mig, men jag behöver detta och jag måste få tänka egoistiskt. Väl hos kuratorn så fick jag beskedet som jag misstänkte, att det inte fanns pengar så det räckte till mig. Samtidigt som jag lät tårarna rinna ett par gånger så höll jag inne min gråt, orkade inte packa i hop. vi människor är ju så funtade att har vi lite styrka så kan vi hålla tilbaks och det var det jag gjorde. Kände att skulle jag börja gråta ordentligt så skulle jag inte få stopp på det hela. Samtidigt som jag förstår dem, så var jag bedrövad för min egen skull. Nu måste jag försöka ta kontakt med försäkringskassan, hon som inte svarar på mitt mejl. Jag kontaktade henne för ca 2½ vecka sedan angående rehabcentrat och hon har inte behagat att besvara mitt brev. Få se om jag orkar ta den dusten just nu, får nog försöka samla krafter.

När jag kom hem låg mina grannar i solen på kullen och jag gick upp till dem, jag kände mig helt utpumpad. Uppe på allt så hade jag tvättstugan också, jag gick upp hämtade tvätten, slängde in den i tvättstugan och lade mig sedan på en filt. Jag orkade inte hålla någon dialog, även när min bror kom förbi så snäste jag till honom och sa att jag inte orka svara eller bry mig. Ville bara flytta fram tiden till ett år framåt, då kanske jag vet lite mer om mig själv. Gick och lade mig strax efter 21.00 helt slut.

24 maj: Idag skulle jag arbetstränat men jag orkade inte och hade jätteont i två fingrar på höger hand, de är stela och onda. Kan inte böja dem, jag har haft ont i flera delar i kroppen och jag vet inte vad det är, kanske är jag inflamerad , vet ej. Ringde i allafall läkarstationen och bokade tid hos min läkare, för remiss till stresshantering, sjukgymnast och kolla mina fingrar. Har legat den större delen av dagen, känner mig helt utslagen och gråtmild. Orkar inte att vara ledsen, det tar sådan energi.

I kväll poppade jag popcorn, var sugen på något salt. Hällde upp dem i en skål och gick och tittade på tv, sedan hörde jag att det knäppte och jag visste redan nu att jag glömt spisen på och mycket riktigt, den glödde. Vad ska jag göra, ska jag be om en säkerhetsknapp vid spisen, är rädd att jag blir van med den och blir värre på att komma ihåg. Men det börjar bli en vana att den glömts på. Jag märker också i kväll att jag är sämre, skriver fel här hela tiden. Mina fingrar lyder mig inte riktigt, så jag får rätta hela tiden.

27 maj

Jag var hos min husläkare, vi pratade om min situation och han skulle skriva en remiss till deras sjukgymnast angående stresshantering. När det gällde mina muskler så undersökta han dem och kunde inte komma fram till något men han tog lite prover. Sänkan låg på 11 hos mig, så det fanns ingen misstanke om inflamation.

Efter att jag varit hos läkaren hade jag tid hos min sjukgymnast som jag får massage av och han gav mig massage både på rygg nacke och armar och händer och jag kände mig riktigt bra när jag gick ifrån honom, blir så lätt och värken försvann.

28 maj

Gud så tråkig man är i denna dagbok, jag berättar ju bara sånt som är besvärligt, ledsamt och jobbigt. Men det är faktiskt så här, jag är en väldigt positiv människa och har lika mycket roligt som jobbigt. Men det blir väl så här att man tar upp de negativa bitarna för det är de som man bearbetar, samtidigt som det är de man känner som andra identifierar sig med. Jag vet själv när jag sökt fakta så har jag velat läsa om människor som känner som jag , så man har en identifikation på något sätt.Tror att man förstår sin situation bättre. Jag tror att det är viktigt att man försöker hitta fram positiva bitar i sin skada, samtidigt är det lika viktigt att sörja för det man tycker är jobbigt. Det är naturligt att gråta om det är jobbigt och viktigt.

Någonting som jag kan tycka är jobbigt är att det inte märks utåt att man är dålig, ibland önskar man att man hade bandage någonstans så man slapp känna att man behövde hävda sin skada. Man kan känna rädsla över att inte bli trodd, konstig man är , men så är det.

Idag var jag hos arbetsterapeuten och hon frågade om jag skulle vilja ha ett möte med läkare, henne och kuratorn om hur vi går vidare, vad jag skulle behöva för hjälp för framtiden. Jag skulle tänka igenom och komma själv med förslag och som jag ser det så är den högsta prioriteten en kurator eller psykolog, som man kan ha som bollplank eller mentor, skulle inte klara mig utan en sådan typ av hjälp i dag. Och jag som sa till mig själv på lasarettet när olyckan precis hade skett att kurator behöver jag aldrig och nu klarar man sig inte utan. Sedan känner jag att jag är i stort behov av sjukgymnastbehandling, typ massage, jag får sådan värk i mina muskler. Och hjälp med stresshanteringen men den hjälper kuratorn med, fast först vill jag ha plats på ett rehabcenter, där jag kan lära mig och finna mitt eget verktyg för att gå vidare i processen. Tror att jag kan korta av vårdtiden för mig betydligt. Och påtal om det så skickade jag mail till rehabcentrat som jag pratat med och talade om att jag inte kunde få ekonomisk hjälp från landstinget, det är många andra som har större skador än mig som är i större behov. Och försäkringskassan orkar jag inte prata med så jag meddelade henne att jag lagt det på is för tillfället eftersom jag inte orkar. Men igår kväll fick jag svar från henne, där hon frågade om jag ville att de skulle föra frågan framåt gentemot försäkringskassan och jag blev jätteglad och tackade jag, så nu får man se vad som händer, jag skulle bli jättelycklig om jag fick komma till rehabcentrat i frösunda.

30 - 31 maj

Idag hade jag bassängträning, sjukgymnasten från rehab skulle komma och titta på mig och höra hur det går. Hon berättade också att det är 10 ggr som gäller för mig där, så hon som bockar för när man är där skulle kolla hur många gånger jag har gått. Jag berättade att jag får ont i vänstra höften och benet när jag simmar. Hon tyckte jag skulle ta det lugnt med simningen och känna av vad som är bäst. När jag kom hem så ringde Catrine och bjöd ut mig på lunch, så jag ringde färdtjänsten och beställde, 11.50 sa hon att den skulle komma. Ringde sedan upp Catrine och sa att 12.00 är jag hos henne på jobbet och klockan var 11.00 nu. När det blev dags att åka så börja jag känna lite stress, hade nästan lust att avboka, men jag kände att jag måste försöka. Vi hade det jättemysigt på en pasta restaurang, men hur trevligt den än var så var det halsbränna och det kaotiska i mig som hägrade. Jag fick också födelsepresent av Catrine och Christoffer som hon gav mig medans vi var på restaurangen. Åkte sedan hem i lugn och ro, fast först var jag in på min systers jobb och hejade, hon jobbar precis där jag hade beställt färdtjänsten. Just nu när jag skriver så har jag så jobbigt med bokstäverna, det flimrar och kastas runt. Får backa hela tiden och rätta. Har svårt att titta på skärmen, vill helst blunda. Kan vara att jag ansträngt mig framför skärmen, har jobbat med photoshop på arbetet i två timmar. Får backa igen fast då i datum, fortsättningsvis så kom Catrine och Magnus hem till oss och åt middag på kvällen, de stannade ett par timmar. Sedan var det natti, natti för mig, så snurrig.

Den 31 maj var jag och arbetsträna som jag skrev ovanför. Jag var på jobbet och arbetstränade, satt och jobbade med att göra länkbilder, man skriver och redigerar i photoprogram när det är färdigt så har man gjort en knapp. Man sitter väldigt intensivt så jag blev dålig resten av dagen, men jag får stå ut. Jag vet att jag kan göra vissa saker men att jag inte orkar, blir utslagen efterråt. Änn så länge kan jag inte planera själv, har försökt lite men det bara hoppar i hjärnan då. Men det löser nog sig i framtiden.

1 Juni Har sådan halsbränna har haft det nu i ett bra tag, det kommer och går. I höstas var det några gånger, men nu är det minst 4-6 dgr i veckan. Får nog börja avväga om att äta något för det, jag vill inte ha medecin. I dag var jag till Piazza Di Spanga vi hade en återträff med klassen vi gick i högstadiet. Det är tredje gången nu som vi träffas, det var jättetrevligt, vi var sedan till Karlsson på taket, men där var det rörigt omkring oss, mycke röster men jag klarade av det mer än jag trodde och det kändes bra.

2 Juni Pyttsan, det gick bra i går, men värre idag, nog för att en del var dagen efter men det var bara en liten del. Låg nästan hela dagen, halsbränna, hoppande hjärna alltså kaos i hjärnan.

3 juni Var hos sjukgymnasten idag, jag blev alldeles yr i dag efter en stund, kämpade på en stund men fick avbryta, jag kände mig inte alls bra idag. Kände sedan när jag skulle gå hem att jag nästan fick panik, men det var nog en reaktion av något slag. Gick hem och lade mig och sov en stund, sedan var jag ute resten av dagen.

4 Juni Var hos kuratorn idag, berättade för honom mellan gråten som rann att jag hade varit så gråtmild ett tag, irriterad och elak. Känner att jag snäser åt mina vänner och inte av någon anledning och det känns så hemskt, för de har inte gjort något. Emellanåt känner jag mig som en igelkott, med alla taggarna utåt. I morse innan jag gick till rehaben så sa min syster ( nu har en del blivit engagerad i min dagbok) kul va. Hon sa i allafall att jag glömt berätta när jag trillade med rullatorn, de tycker att de roliga bitarna ska in med, så här kommer det. För jag skrattade själv när jag berättade om vad jag gjort och reagerat.

Någon gång i januari, februari, kommer inte ihåg exakt, så var jag på väg hem från uppsala bussen, hade lämnat av christoffer. Det var jättekallt och vi hade fått stå ute i en halvtimme och jag kände att här gäller det att gå fort, var nästan förfrusen om bena. Så jag skynda på med min rullator och vips så gjorde jag en frivolt över rullatorn eftersom jag gick fortare än den kunde gå. Jag landade jättesnyggt på andra sidan och kom snabbt upp efter en snabb koll om någon såg mig. Först blev jag lite så där, som "vad hände", sedan blev jag stolt att jag ramlat och landat på rätt sätt som jag kunde göra innan olyckan. Så jag skrek yippea inom mig, jag klarar av att trilla utan göra illa mig. Och det kändes skönt att veta att jag kunde trilla på rätt sätt. Efter det så tog det inte lång tid innan jag lämnade rullatorn hemma för gott. Sånt som är negativt kan även vara positivt, smile.

5 Juni

I dag var jag och arbetsträna, jag jobbade med att lägga in bilderna som jag gjorde förra gången i photoshop. När klockan var 12 så följde jag med Tapani till fotoaffären på Viksäng, jag gick in och handlade en kebab med bröd, för jag skulle sedan med tillbaks till jobbet. Hade bokat tid med en på facket, ville prata om min försäkringar, ville veta om jag glömt något och hur jag skulle gå vidare. Klockan blev närmare tre innan jag kom därifrån, gick direkt bort till en på jobbet och skulle fråga något om en försäkring som lo-anställda hade, hon börja förklara och jag kände att allt snurrade i hjärnan, börja känna mig gråtfärdig, ville bara därifrån, tror att hon såg att jag inte mådde bra för plötsligt sa hon att hon kunde ringa och kolla åt mig, och det tackade jag för. Jag kände att jag trampade luft på vägen hem, jag blir så trött, som lite zombie aktig, vet att jag tittar när jag går över gatan, men sedan vet jag inte om jag verkligen titta, man tittar i luften. Och det är lite otäckt eftersom man är okoncentrerad, märker speciellt när jag går över ett övergångsställe, så tittar jag åt vänster, men glömmer att kolla höger, hinner inte växla i tanken. När jag kom hem kände jag mig helt färdig, så jag tog min filt och gick ut och vilade på gräsmattan. Idag orkar jag inte laga mat, är i någon bubbla, christoffer får fixa själv. ÄR SÅ SLUT! Har svårt att hålla ordning på tangenterna, skriver tokfel hela tiden.

10 Juni

Det har gått några dagar sedan jag skrev, har inte orkat. Är så trött, tröttheten sitter i ögonen. I lördags hade jag en heldag på soffan, kände att jag var tvungen till en hel vilodag. Jag har under de här dagarna haft samtal från AF och FK, de har ringt mig av anledning av rehabmötet vi ska ha den 12 juni. Känner att allt börjar cirkulera runt mig och det känns jobbigt, känner att alla vill veta från mig hur jag mår och helst vill jag att alla runt omkring mig ska tala om det för mig, för det känns som jag inte vet det. Får en känsla av hets, fast det är det inte det är bara som jag känner det. Får ta mig igenom det fast det känns jättejobbigt. Natten som var sov jag dåligt, vaknade nog 1 ggr i timmen, har en konstig klarhet i huvudet, det är uppskruvat på något vis. Jag visste att FK hade sökt mig i fredags och skulle ringa mig idag, tyckte att det var jobbigt att vänta så jag ringde upp henne, men hennes telefonsvarare var igång. Jag lämnade ett meddelande att jag var hemma och hon kunde ringa. Fastän jag inte skulle göra någonting så var det så uppstressande, kunde inte komma till ro. Ringde upp ytterligare en gång men ingen var där, tredje gången så svarade hon och då hade det gått några timmar. Det var jobbigt. I fredags tog jag färdtjänsten tillsammans med Catrine ner till Åhlens, skulle byta min resväska jag fått i present, passade på att titta på studenterna samtidigt, men det gick inte länge föränn det börja gunga under fötterna, man trampar luft. Det var kul att se alla studenter i allafall, de är nog rätt sega till kvällen eftersom det var så varmt.

12 Juni

Två jobbiga dagar, har haft möte med teamet på hjärnskadeenheten, vi har pratat framtid inför mötet vi hade idag.

Vi träffade FK och AF (arbetsförmedlingen) samt jag och teamet. De jag träffade ifrån FK och AF var bra att ha att göra med, de visade intresse för problematiken som jag lever med i min skada, stress, psykisk trötthet, hur kroppen slås ut. Vi kom fram till att from den 1 sept och 1 år framåt kommer jag få sjukbidrag istället för sjukpenning. Så att jag kan rehabiliteras i lugn takt, för det säger dom är viktigast och att det tar lång tid och ett år som det snart har gått är inte lång tid. Jag berättade även vad jag hade för planer, typ att få arbetsträning under resans gång för att se hur jag står i arbetslivet och hur jag kommer framåt i mitt nya liv. Jag tog också upp min önskan, (viljan) att få komma till Frösunda rehabcenter och hon från FK kassan skulle kolla upp mina möjligheter till det. Sedan bestämdes det att jag skulle slussas vidare till primärvården, men med stödhjälp fortfarande från Hjärnskadeenheten. Det ringde faktiskt en kvinna idag från sjukgymnastiken för vårt bostadsområde, hon hade fått en remiss från min husläkare angående min stresssituation. Jag berättade vad jag råkat ut för och vad jag behövde jobba med. Hon informerade mig att hon jobbade med kroppskännedom när det gäller stresshantering, hon sa även att hon trodde att jag skulle hamna hos dem sedan för de hade ett team som jobbade med långtidssjuka, de hade även en psykolog och det skulle vara något för mig. Så de närmaste veckan, veckorna tror jag att det blir mycket information för mig. Hon som ringde tyckte iallafall inte att vi skulle träffas förränn i slutet av augusti för jag hade så mycket just nu och det håller jag med om. Men snart blir det paus, har endast 2 ggr kvar på bassängen, terapeuften och jag ska inte träffas mer, och arbetsträningen slutar om två veckor. Så som jag ser det så blir det bara kuratorn, varannan vecka och sjukgymnasten 1 ggr i veckan, däremellan kan jag jobba med mig själv utan att ha tider att passa.

Tänkte försöka lägga in lite hur jag fungerar när jag gör saker, ett annat sätt att berätta på, innan har jag skrivit hur jag har tagit pauser, eller vila för att jag kännt mig dålig. Som t ex, när jag gick till jobbet idag så kände jag hur jag skyndade på, jag kom liksom upp i varv, kände hur bröstkorgen, fylldes och kändes sprängfylld. Kände också att jag spände käkmuskeln eller vad det var, för jag blev alldeles konstig på hakan, lite känslolös och sedan ryckte det i en muskel. För att komma ur stresskänslan så stannade jag upp, tog djupa andetag gick sedan saktare försökte få kroppen att landa i magen. Ryckningarna kunde jag inte göra så mycket åt förutom hålla med handen emellanåt för då slutade det rycka och jag kände mig lugnare. Det var den lösning jag hittade och den funkade för stunden.

13 Juni

Idag vilade jag så mycket för att jag skulle kunna gå ner till Arosfestivalen, jag och Inger hade pratat om att åka ner till lunch. Vi tänkte gå runt lite och sedan skulle hon köpa en present i någon affär. Vi kom ner vid 13-tiden, vi gick faktiskt ner, det är inte så långt när man går bakvägen och genar genom centralstationen. När vi kom in i området hade jag lite svårt att orientera mig, det var liksom från fel håll, smile. Men vi gick runt och kom slutligen fram till Stora scenen, nu hade vi bestämt oss för att sätta oss en stund, äta en Langos och ta en öl. Det kändes så skönt, jag sa till Inger att nu skulle jag kunna tänka mig festa loss, det var så härligt där. När vi hade ätit och druckit upp vår öl så gick vi till Sigma och tittade på present, fast där hittade vi ingen, vi gick sedan vidare till Punkt och tillsist Gallerian och där fann hon det hon sökte. Vi bestämde oss för att gå tillbaka till tältet och sätta oss så vi tog den andra vägen runt, vi hann inte mera än att sätta oss, så blev jag så där jättedålig, blev alldeles yr, muskeln på halsen drog och slet i mig och jag kände att jag måste ta mig hem. Vi började gå mot centralstationen för att ta en buss, men jag kände att något färdsätt inte skulle fungera och då menar jag på hjul. Jag kände hur jag trampade i luften, kunde inte låta bli att småle, nu såg man lika full ut som de som hade druckit, jag sa till Inger att nu borde man gå och sjunga också så det passar in. Vi var hemma vid 18-tiden och jag vet att det inte funkar länga att vara runt massor av ljud och rörelse, det är jobbigt. Allting hoppade i huvudet och jag hade svårt att veta vart jag skulle gå, kände mig disorienterad.

18 Juni

Var hos sjukgymnasten idag, kunde inte få hela behandlingen, blev snurrig så jag tyckte det var så otäckt så vi avbröt.

19 Juni

Jag har inte kännt för att skriva, har kännt mig frisk i några dagar inga hinder. Men däremot har jag kännt som skit samma, ungefär som att man liksom gett upp. Med tankegångar som tex, blomma som torkat ut, som man annars blir besviken för att den torkat ut och man glömt vattna, nu har man tänkt i stället strunt samma. Man rycker på axlarna åt allt och tänker strunt samma. Känner mig inte ledsen, känner mig inte glad bara (jaha då var det väl så och en axelryckning). Det är mycket bättre att va arg, ledsen, glad eller ha ont i armarna som jag haft i stället för att bara rycka på axlarna. Men jag går inte ner mig, jag tänker så här " glädjen och allt annat kommer en annan dag, allt har sin tid". Jag fick besked från FK att jag inte kunde få åka till Frösunda genom dem, deras avtal gäller bara arbetslivsrelaterad rehbilitering och min är medicinsk rehabilitering och då är det landstinget som gäller, men där är jag för frisk. Men jag ger inte upp, jag vill och ska åka dit på något sätt.

24 Juni

Nu har det varit både midsommar, och 50-årig bröllopsdagsfirande för min mor och far. Jag har jobbat mycket för att vila och lägga ner stressen i en behållare så länge. Jobbat mycket med att andas rätt och ta det lugnt, har tänkt "kan jag inte göra det, så är det ingen fara", blir det försenat så blir det, ingen fara. Midsommardagen började vid 11.00, vi skulle mötas på gården för att gemensamt gå iväg med barnen och plocka blommor till midsommarstången. Det var några nya med i år och jag satte dem i arbete när vi klädde midsommarstången. Och tillsist rester vi stången och den blev så fin, vi som var där ca 20 stycken dansade runt midsommarstången. Efter det så var det paus fram till klockan 17.00, vi passade på att plocka fram borden och grillarna, så allt blev klart. Sedan gick jag upp och förberedde maten min och efter det så hade jag ett par timmars vila. Klockan 17.00 var det dags för att gå ner igen för att spela brännboll, vi delade upp oss i två lag på 16 i varje. Och om man räknar ut så var det 32 spelare sedan var det några som var publik, så ungefär 40 stycken var vi på brännbollen. Sedan hem, dusch och på med kläderna, sedan var grillningen igång och alla klarade sig själva. Kom in klockan 02.00 på natten. Hur gick då dagen för mig, det gick rätt så bra, tog det lugnt och försökte avskärma mig lite, hade lite jobbigt med musiken och när jag började lyssna på allt ljud och surr omkring mig. Under brännbollen sprang jag inte så fort, tog det lugnt, i slutet av matchen så kände jag att blixtrarna börja komma i huvudet och framför ögonen. Jag försökte att inte heja på lika mycket som jag brukar, blir ju så exalterad när det är match.

Ett par dagar senare åkte vi till våra föräldrars sommarstuga, vi skulle gratulera till deras 50-åriga bröllopsdag. Nanne och Margareta kom också dit, de hade varit med på deras bröllop när de var små, de hade med sig två kort där de var fotograferade. Kände efterdyningar efter midsommar och resan hit, så jag tog åt mig kökstjänst med glädje, det kändes lugnast så. Har varit lite rörig i pratet så jag har valt att inte vara så pratsam.

27 Juni

Igår när jag gick och lade mig, blev jag så dålig, jag fick lite frossbrytningar och det ryckte i några muskler på benen, kände mig tjock i halsen och okontrollerad andning, bedömde att det troligtvis var ångest, så jag försökte kontrollera den. Tog långa och lugna andetag, lade mig under täcket så det blev varmt när jag andades. Efter frossbrytningen blev jag varm om öronsnibbarna. Jag låg så ungefär en timme, somnade till slut, men vaknade med några gånger under natten och kände mig dålig, efterdyningar eller var det var. På morgonen när jag vaknade kände jag mig fortfarande inte bra, andas genom näsan går bra, men när jag sväljer känns halsen tjock och man får känslan av att man håller på att svullnar igen.

Den sista tiden har jag tagit väldigt lugnt, hållt mig på hemmaplan och sagt nej till det mesta och stress symtomen över bröstet och halsbrännan har minskat drastiskt. Men att till exempel åka i väg med någon och vara borta 1 dag och jag blir låst och tvungen på något sätt så sätter stressen och (ångesten) igång. Jag känner också som i ett ingemansland, för jag vet att jag ska forslas över till primärvården, så jag står med en fot i lasarettet och en fot i primärvården och jag bara väntar ut att det ska bli stabilitet. Nu har jag varit i en rak linje när det gäller känslomässiga reaktioner och nu börjar jag känna press att jag måste börja reagera, bli jättegla, bli ledsen, det enda jag är nu förtiden är sur, hugger på allting med en irritation på rösten.

För tillfället har jag väldigt svårt med stavningen, men det kommer stötvis. Kan skriva 3 meningar helt okey, sedan plötsligt blir det kaos i bokstäverna

2 Juli

Idag har jag varit i lokalen och hållt på hela dagen, jag har borrat upp hyll lister, för jag har bestämt mig för att göra ett hobbyrum, så jag kan få lite struktur över alla mina saker, verktyg och annat skräp. Så jag satte upp hyllor, sågade itu en sängbotten som jag använde till hylla. Jag bar ner alla verktyg och annat skräp från lägenheten. Jag gick omkring och pula i min egen takt och det var så skönt, mot kvällen var det klart och jag kände mig så nöjd, hade gjort ett grovgöra och kände mig inte dålig, konstigt. På kvällen när jag skulle gå och lägga mig kände jag mig lite dålig.

3 Juli

Var hos kuratorn, jag berättade om hur duktig jag hade varit och att jag inte kände mig dålig. Vi pratade om det hela, jag sa att det är konstigt för ska jag göra något annat utanför mitt hus eller förklara saker så blir jag så uppstressad och irriterad så jag håller på att sprängas, orkar inte den perssen. Jag berättade även om att jag hade fått brev från min gode vän i skåne och att han skrev att han blivit så glad för mitt brev och att jag hade skrivit så mycket och roliga saker. Jag berättade att det kändes så hemskt för jag vet att jag skrivit brev till honom och ca 4 sidor, men inte vad jag berättat. Jag kunde inte låta bli att gråta, för hur ska man hantera sånt. Det känns så hårt när man inte kommer ihåg saker man berättar för sina nära eller de berättar till en. Det är så att jag till och med slutar att berätta och fråga bara för att jag inte vet om jag frågat eller berättat förrut. Någon av mina vänner kan berätta något de gjort eller är bedrövade över eller att vi bestämmer något och jag kommer inte håg om vi verkligen pratade eller inte. Det känns som man inte lyssnar på dem fastänn man gör det, det känns så nonchalant från min sida.

4 Juli

I dag åkte jag runt med Peter, jag skulle köpa några saker till hobbyrummet. Vi åkte systematiskt runt till ÖB, Rusta, Biltema, Jula, IKEA och Maxi. Jag försökte skärma av allt runtomkring, men när vi kom till Rusta så kändes det snurrigt med alla grejer de har. Jag köpte en sticksåg och gick och betalade kände att det inte skulle gå att gå omkring och titta, det var för mycket. På Ikea kände jag att nu är det stopp, visste inte riktigt hur jag skulle hitta ut, tur var så hade jag broschan med mig. Tillsist gick vi in på Maxi för att handla mat och det var så rörigt med folk där inne. En episod som hände var när jag hade tagit en nummerlapp till charkdisken. Jag stod där och det var ett nummer före mig, plötsligt ringde mobilen och det var Gunilla , samtidigt så var det min tur. Jag visste inte hur jag skulle gå tillväga, jag vet bara att jag höjde rösten och sa det är min tur, det är min tur, samtidigt som jag sa något till Gunilla. Sedan tog jag ner telefonen från mitt öra, samtidigt som jag kom på att hon var kvar i luren så jag var tvungen att ta upp den igen. Jag tror jag sa till henne bara hejdå och la på luren utan förklaring. Under dessa hysteriska sekunderna försökte jag hålla kontakt med butiksbiträdet. När jag lagt på luren och tittade på henne så smålog hon och sa, ta det lugnt, ta några djupa andetag så går det bra, jag måste verkligen ha sett hysterisk ut, kände att jag hade gråten i halsen och bara ville därifrån. När vi kom hem så lagade jag mat och sedan var det sova som gällde, jag sov tungt i 1 timme. Och var så dålig i hjärnan det bara hoppade.

5 Juli

Idag tänkte jag inte göra något, känner att det inte fungerar. Satt och pratade med en på nätet, vi började diskutera hemsidor och jag hjälpte honom igång. Satt och hjälpte honom i 2 timmar, sedan kände jag att det var stopp. På eftermiddagen blev det sova igen, kände att jag fick försöka ta det lugnt med tänkande och annat. På kvällen kom Inger över och vi tog en öl i bersån, efter en stund kom Carina förbi och vi satt och pratade en stund, plötsligt blev vi hungriga och vi bestämde oss för att gå hem till mig och göra något att äta. Carina gick hem och hämta lite grejer och kom förbi. Jag lagade till "ta vad man har hemma " och blandade ihop. Det blev så gott, vi fortsatte prata fram till klockan blev tolv, sedan blev det att hoppa i säng. Sov väldigt oroligt hela natten, vaknade flera gånger.

6 Juli

Idag ska jag åka hem till mina föräldrar, det är Power meet i stan, det kommer att vara ca 10 000 bilar i omlopp och ca 50 000 människor runt om i stan. Brukar varje år sitta nere vid måsen utanför lögarängen, men känner att jag inte kommer kunna klara av det i år. Ta mig dit kanske går, men av all rörelse omkring mig så kommer jag bli dålig och då blir det kris, kommer inte ta mig förbi all folkmassa. Så jag har bestämt mig för att se på det hemmifrån mina föräldrar, de bor i närheten av cruisingvägen. Idag när jag skriver får jag backa och rätta orden hela tiden, skriver fel hela tiden, och jag känner att det hoppar i hjärnan.

8 Juli

Idag ringde jag till Försäkringsbolaget för att kolla att papprerna kommit fram gällande cykelstölden. De hade bett mig skicka orginalkvitto + 2 nycklar. Jag sa då att jag behövde ha originalkvitto när jag skulle till cykelaffären, han sa då att jag skulle skriva i brevet att jag ville ha tillbaks originalkvittot. Hon som jag pratade med denna gång sa att han hade skrivit brev till mig där han ber om nycklarna och frågar samtidigt varför jag vill ha originalkvittot tillbaks. Jag började gråta kunde inte hålla tillbaks, bad om ursäkt för att jag började gråta men sa att det kändes så hemskt för här frågar man speciellt och han säger att jag ska skriva i brevet att jag ville ha det tillbaks. JÄKLA SKADA, hade inte börjat gråta annars. Jag sa också till henne att kuvertet måste han ju sparat som bevis att ev nyklarna skurit upp brevet och trillat ut, men hon såg inte till något. Hur kan man ta emot ett brev utan att reagera på varför det är trasigt. Det var ju mitt bevis att något hade varit med brevet.

21 Juli

Det har gått en tid sedan sist, men har inte haft lust att skriva, inte ork heller. Under denna tid har jag varit iväg på olika äventyr eller vad man ska kalla det för. Har varit på två auktioner, shoppingrunda och andra saker, jag märker att ju mer aktiv jag är desto svårare har jag att somna, kommer upp i varv som är svårt att landa med. Vaknar även om nätterna flera gånger. Har de senaste dagarna drömt mardrömmar om att jag skulle prova cykla. I drömmen har jag sagt till mig själv att klarar du inte så är det bara att hoppa av. Jag har satt mig på cykeln, men varje gång har jag trillat framåt och det ända jag tänker är, skydda huvudet, men jag kopplar inte. Så nu måste jag verkligen ta tag i det där med att cykla. Jag ska prova hos sjukgymnasten deras träningscyklar, se hur det känns. Sedan får jag kanske ta min bror till hjälp, han får följa med på ett gärde där inget runtomkring mig stör. Han ska få börja med att hålla i min pakethållare, som man gjorde när man var liten.

Jag har tagit paus från mina rehabaktiviteter under Juli och det har kännts skönt, har endast varit 1 ggr hos sjukgymnasten. Det känns mera avstressande att inte ha något på schema, eller rättare sagt inte så mycket på schema. Jag känner mig lite stressad av att jag inte vet vad som händer pappersmässigt närmsta året. Skulle vilja att det med sjukbidrag var klart och att överföringen till primärvården var klar, så jag vet mera bestämt om vad som gäller. Jag går liksom och väntar hela tiden känns det som och igentligen behöver jag inte det.

22 Juli

Idag har jag tagit en vilodag, känner att något kommer smygande, nu har jag försökt leva som vanligt några dagar, men jag känner att ju mer jag gör, ju mer upptrissad jag blir. Kom inte i säng förränn vid 00.00 tiden, men kunde inte sova, hjärnan känns som ett kugghjul fast det är tomt. Somnade inte föränn vid ca 04.00 tiden, mådde lite sådär halvdant.

23 Juli

Idag har jag jobbat med kroppen, jag har varit nere i mitt förråd och samlat ihop grejer som ska slängas för i morgon kommer en med lastbil och hämtar 2 spisar som jag har och samtidigt passar jag på att slänga andra saker. Det känns skönt att arbeta med kroppen, man blir härligt trött.28 Juli

Det känns så konstigt eller hur man ska uttrycka sig. Det känns som att jag ska få behålla mina problem som jag har. Har inte kännt någon förbättring på flera månader. Jag har emellanåt trott att jag skulle bli bättre pga att jag känt mig bra. Men så fort jag börjar komma in i samma liv som jag hade före olyckan eller ska någonstans så blir jag dålig. Hjärnan hamnar i något ekorrehjul som aldrig stannar eller tar flera timmar att komma ner till min nivå. Jag är för tillfället känslig, börjar gråta eller håller mig från gråt så fort jag måste hävda mig eller någon kräver en förklaring från mig som jag inte kan förklara. I stället för att säga jag kan inte förklara eller svara så bränner gråten bakom ögonen och jag snäser till i stället. Skulle jag tillexempel gå till cykelaffären för att lösa problemet med min sons cykel och de skulle säga något att jag måste göra si eller så och att de behöver mer information ang försäkringen så skulle jag nog ställa mig och storgråta och inte har jag lust att göra det.

Jag fattar inte varför jag tänker så här, för det är igentligen helt absurbt för jag är medveten om att ingen begär något från mig och ag vet att min omgivning inte kräver att jag är frisk och ska kunna saker, men det känns så ändå men troligtvis för att jag ser så frisk ut.

Nu börjar 1-årsdagen komma närmare, den 10 augusti har det gått ett år. Det är konstigt men jag känner mig mer och mer orolig inför den, varför vet jag inte men det är som att det kommer stå en kontrollant och sätta en stämpel i pannan, utgången (kaputt). Men det sjuka är ju om det nu skulle vara så, så är det ju inte farligt, jag lever och får göra det bästa av situationen. Men varför bryr jag mig då, varför reagerar jag, är det de undermedvetna, varför är det så farligt att känna sig handikappad. JA, JAG VET INTE!

29 juli

Idag gick jag upp vid 09.00, vid 11-tiden gick jag ut på gården och lade mig på filten en stund. Jag låg och tittade i kataloger och slöade i solen. Efter en timme så blev jag dålig, det var som att trycka på en knapp, hela kroppen hamnade i uppror och det var bara att gå upp. Jag blev helt slut, jag gick upp och gjorde i ordning en tallrik fil, ställde sedan klockan för en sovstund. Jag somnade som n sten, vaknade av att klockan ringde en timme senare, fast jag kände att jag inte skulle orka gå upp så jag låg och halvsov 1 timme till, gick sedan upp. Nu kände jag mig bättre, satte mig ner framför datorn ett par minuter för att skriva, men det blev problem. Jag försökte skriva bokstaven s flera gånger, men mina fingrar ville inte lyda, det blev bokstaven f i stället. Tillslut fick jag ta bort fingrarna och köra pekfinger valsen.

Sedan gick jag ner i lokalen en stund och slipade lite, efter en timme var jag slut. Gick upp till min bror och tog en kopp kaffe, men orkade inte hålla någon dialog, var så trög. Kände att jag inte kunde ta emot information heller. Nu är klockan snart 21.00 och jag tror att jag ska gå och lägga mig nu, är så slut. Jag ska upp tidigt i morgonbitti, ska till sjukgymnasten till klockan 09.00. Om jag orkar och kommer iväg i tid ska jag också prova att cykla på deras träningscykel där, löjligt jag känner mig lite nervös inför cyklingen och då sitter den ändå fast i golvet, inget kan ju hända.

30 Juli

Idag var jag till sjukgymnasten, jag gick upp till gymet för att testa träningscykeln. Jag satt mig upp och cyklade en minut och det gick bra, men det kändes lite konstigt. På vilket sätt kan jag inte förklara. Sedan gick jag till löparbandet, tog tag i handtagen satte på hastighet 1-2, den hastigheten är så låg att du får hjälpa till för att den ska röra på sig. Jag ökade sedan takten men då blev allt rörigt, kände att jag hade svårt att hålla reda på mina båda ben, hastigheten + att hålla i mig, för mycket att hålla reda på. Jag klev av och gick ner till sjukgymnasten och fick min massage. Jag tänkte jag skulle pröva löparbandet mer och mer, tror att det är bra sätt att pröva gå fort eller springa utan att bli störd runt omkring mig. För fortfarande blir jag så påverkad av syn och hörselintryck, för mycket av det gör att jag blir disorienterad, vet inte riktigt vart jag ska eller göra.

4 Augusti

Har varit så trött på sistone, har börjat sova middag. Idag låg jag på soffan den mesta tiden av dagen. Gick upp sedan vid 15-tiden satte mig vid datorn och skrev lite i dagboken. Började skriva på fondansökan gällande tryck av denna bok. Medans jag satt och skrev, så kände jag plötsligt hur varm jag blev i hela kroppen, svetten började rinna i pannan och jag kände hur hela kroppen kom i någon upprorsstämning. Jag slutade skriva och tänkte först för mig själv, det är nog en ångestattack så jag ställde väckarklockan på 30 minuter och hoppade i säng. Tänkte att jag behövde en vila och det hjälper om man lägger sig ner och andas i lugn och ro. Men denna gång hjälpte det inte, är det ångest eller är det annat, jag var på väg flera gånger att åka till sjukhuset. För jag kände mig verkligen dålig, inte på samma sätt som jag känt förrut. Svetten bara rann om mig och jag kände mig som ett stort hål i bröstkorgen som spändes ut, det gjorde inte ont det vara bara så konstigt. Jag kände mig svag i kroppen, lite lätt darrig på händerna och torr i munnen. Hade svårt att svälja, men inget problem med andningen. På detta sättet höll det på i nästan 4 timmar och då gick det upp och ner. Jag var livrädd att någon skulle ringa eller komma över, jag var tvungen att koncentrera mig för att inte komma i någon paniksituation. Jag var också livrädd att börja gråta för hade jag gjort det så hade jag nog inte kunnat behärska mig och börjat skaka okontrollerat eller krampa.

7 augusti

Någonting som jag tycker är en typisk situation som jag blir dålig vid, det är som den här. Jag, mina föräldrar, Catrine och Carina satt i bersån och fikade. Carina satt och pratade med mig och visade foton, Catrine pratade med mormor och visade foton. Sedan började pappa och Carina prata med varandra med mig i mitten, då snurrade allting, kände hur jag blev sämre och sämre och ville bara in i lugn och ro. Det går inte att sitta bland folk när flera är inblandade, det blir för mycket för min hjärna. Nej, lugn och ro och inga nyheter.

8 augusti

Konstigt, jag tänker på dagen D (10 augusti) olycksdagen, den poppar upp i hjärnan hela tiden. Undra hur min dag kommer se ut på natten innan och den 10 augusti. Kommer jag få ångest? Känna mig dålig, hmm. Jag har suttit idag och skrivit och arbetat lite med boken. I går skickade jag iväg till 4 fonder angående sponsring eller hjälp till tryck av bok. Sedan skrev jag en lista på fonder åt Christoffer som han ska få skicka i väg och skriva till. Det blir dyrt nu när skolan börjar och jag har inte råd att lägga ut pengar. Så jaghoppas verkligen att han får hjälp från någon fond. Det blir första gången han söker.
Fick just samtal från Christoffer, han är på väg hem från sin pappa i Hudiksvall. Det är så skönt att få hem honom, jag har saknat honom så mycket. Nä nu ska jag avsluta och göra i ordning en kopp kaffe, känner att mina axlar inte mår bra av detta.

9 augusti

En dag kvar! Jag blir påmind men ingenting händer i min hjärna.
Jag är bara väldigt trött.
Mot kvällen satt jag och tittade på klockan hela tiden. Jag missade inte de olika klockslagen på det vi gjorde på campingen. Tänkte typ så här, nu gick vi till bastun, nu badade vi, nu ställde jag mig i duschen, nu blev det svart, nu kom jag till sjukhuset, hmm.
Men jag mådde inte dåligt, bara tänkte och kunde inte släppa det. För det är så här, vi kom dit på en fredag så det var i kväll för ett år sedan som olyckan hände, fastän datum mässigt så är det inte förrän i morgon. Undrar hur jag känner mig i morgon eller hur jag ommer att sova i natt. Konstigt att man reagerar så här eller funkar så här.

10 augusti

Nu har det gått ett år. Jag vaknade i morse och var trött, klockslagen följde mig emellanåt. Jag var gråtmild hela dagen, såg en film som var ledsam och det var tur för då fick jag gråta ut för egen del. Har gått här fram och tillbaka och varit oense med mig själv om jag skulle skriva dessa rader i denna bok som jag kommit fram till att jag ska skriva ändå. Fast egentligen känns det så hemskt och tragiskt fast det är ju det som poppade upp i min hjärna och då måste det vara med. Anledningen till att jag började gråta var att jag tänkte så här, hade jag dött i fallet så hade det troligtvis funnits med en tidningsnotis idag, där det stått 1 år av saknad.
Egentligen borde jag vara glad för jag lever och det är jag i och för sig men känslan av att jag kanske inte överlevt och sorgen kom över mig.Men nu blir det nya starka tag och hoppas att jag gått igenom denna traumatiska händelse. Ska gå vidare och se framåt!

Slutord

Ja, vad skriver man här. Det jag kanske vill säga är att det jag går igenom tror jag inte ni som inte känner mig skulle fatta om ni såg mig. Jag är inom citationstecken aktiv, glad och full av liv. Jag ser ut som jag brukar det enda folk kanske märker på att jag är sjuk är att jag säger nej till nästan allt som händer utan för mina dörrar och gård. Och känner man inte mig så väl hade man nog blivit flyförbannad och tänkt, varför säger hon nej, hon sa inte nej i går till den andra som frågade. Ja varför gör jag så, egentligen finns det ingen självklar förklaring varför jag orkade så mycket med den ena och inte den andra. Det är bara min hjärna som gör ett spratt utan att tala om för mig VARFÖR! Jag undrar nog lika mycket som ni undrar. Det är det som är det jobbigast man ser inte på en att man är sjuk därför är det många gånger svårt att leva med ett osynligt handikapp.

Det man ska tänka på när man möter människor i allmänhet är att först ta reda på varför en människa gör si eller så innan man dömer. Kommer ihåg en gång för flera år sedan, jag var på en festival och var i behov av toalett, eftersom jag har svårt för små utrymmen (typ av fobi) som många andra har. I alla fall så jag tog handikapps-toaletten för det är verkligen ett handikapp, när jag kom ut från toaletten så möttes jag av en utskällning för att jag hade använt toaletten som gällde handikappade.
Så kan det gå när vi inte tar reda på hur det egentligen förhåller sig.

Ett år har gått och vad har förbättrats: Det som har försvunnit helt är svullenheten i skallen, känslan av uppblåshet. Ljuden i öronen som jag hörde dubbelt. Jag har ingen rulllator längre pga att yrseln har försvunnit. Sedan behövde jag den också för att jag ej hade någon ork. Smaken och lukten är tillbaka.

Men när man har läst denna dagbok så kan man tolka att jag mår dåligt hela tiden, det som är skillnaden från början av tiden är att mina besvär idag har jag en viss del av dagen, och i början efter skadan så mådde jag dåligt all vaken tid på dygnet.

I dag har jag problem med minnet, stress, planering, strukturering, lukt, smak, ångest, obalans i humöret pendlar mellan gråt, glädje, jag har även svårt att orientera mig när det är för mycket som rörs sig omkring mig, blir alltså påverkad av syn och hörselintryck. Ibland när jag blir dålig så blixtrar det i huvudet och jag har svårt att koncentrera mig. Om jag har gjort för mycket så har jag svårt att sitta framför datorn, skriver fel, kommer inte ihåg hur vissa ord stavas. Jag klarar inte av tryck, måsten, allt måste ske på mina villkor eller i min takt. Jag har dålig simultanförmåga kan inte göra 3 saker samtidigt. Jag kan inte cykla eller köra bil, jag vet hur man gör men jag kan inte gasa växla och titta samtidigt, då kör jag i diket eller blir stillastående. Sjukdomsbilden har också förändrats med tiden, jag var inte så stresskänslig innan och jag hade inte ångest i början. Eller om man uttrycker sig så här om sjukdomsbilden. Innan var jag så sjuk att jag trodde jag var frisk, men nu är jag så pass frisk så jag vet att jag är sjuk.

Det är iallafall svårt att summera vad som är bättre och sämre. Men jag kämpar vidare och plockar fram det positiva i min situation men tillåter mig själv att falla när det behövs "Det är bara att bryta ihop och gå vidare" och det är viktigt. Jag har i allafall förstått att det kommer att ta lång tid att lära sig ett nytt liv och det är inget man bara bestämmer sig för, för visst är vi alla vanemänniskor och som man brukar säga, det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men jag måste ändå säga att jag hade inte klarat av det så bra om jag inte hade haft så underbara barn som hjälpt mig och som har visat tålamod och medkänsla. Sedan har jag haft de mina runt omkring mig som hjälper till utan att tveka. Sen alla vänner som har fått stå ut med mitt tjatande om min sjukdomsbild. Till sist vill jag också säga att jag hade inte klarat av livets nya skola om jag inte haft den proffissionella hjälpen som sjukgymnast, läkare, arbetsterapeuft och den stackars kuratorn som får lyssna på samma sak om och om igen Jag beundrar dem att de orkar med all bedrövelse man går igenom. Nu är det dags för mig att gå vidare till primärvården och nu är det de som får lyssna och hjälpa mig i kanske år framöver.