Anette Wennerström 

Så fort förändrades mitt liv...

Det var fredag och jag hade tagit ledigt halva dagen för att jag, christoffer, peter, Jose och hans barn Felicia och Isabelle skulle åka till Liens Camping i Riddarhyttan. Vi hade pratat om det länge och nu var det alltså dags. Jag åkte hem vid 12-tiden för att packa ner det sista, de skulle komma vid 13-tiden och hämta upp mig. Dagen innan hade jag stått vid spisen hela kvällen och lagat mat till två mål, det blev köttfärssås till en dag och pakistansk mat till dag nummer två, däremmellan skulle vi grilla.

Som vanligt fick jag vänta, smile men till sist kom vi iväg, jag åkte med i Joses bil upp och skulle sedan åka med peter på hemvägen. Klockan var något efter 15.00 när vi kom upp och precis när vi kom så såg vi campingägaren han hade precis låst receptionen för att gå iväg en stund, men som tur såg han oss och hann ge oss nyckel och pratade lite om vad som gällde. Stugan var en fyrbäddsstuga men vi var 6 stycken men jag hade pratat med dem att småbarnen skulle få sova i samma säng och jag skulle sova på golvet, så det var lugnt. Alla var vi hungriga och jag erbjöd mig att ta första matpasset och skickade ut alla andra, de fick gå runt och kolla hur det såg ut.

Efter maten så bestämdes det att killarna skulle ta disken och jag fick ta en promenad runt, jag gick ner för att se om jag hittade till Ann-Catrin och Bosses husvagn och det gjorde jag. Ann-Catrine var inte där till en början men det var Bosse, när vi suttit och pratat en stund så kom Ann-katrin hem och vi pratades vid en stund innnan killarna ringde efter mig, de började sakna mig.

Vi hade bestämt oss för att ta ett bad i sjön för att sedan ta en skön bastu, de andra hoppade i direkt medans jag gick och velade men tillslut så doppade jag mig snabbt, usch va kallt det var. Sen gick det fort upp till Bastun, åhh va skönt. Vi hade suttit där en halvtimme när de andra kände för ett dopp nummer två , men jag avböjde, jag blev kvar i värmen. När de sen kom upp så satt vi i bastun med en varsin folköl tills det var dags för duschning. Jag erbjöd mig att ta med småtjejerna till duschrummet brevid, så vi knallade dit och låste om oss.

Isabell och Felicia fick samtidigt hålla i duschpoletten och släppa ner den tillsammans eftersom vi bara hade en. Vi satte igång och duschade och skulle precis ta fram duschkrämen, och här blir det svart, vet ej vad som hände. Så nästa stycke handlar om vad barnen berättat för mig.

De berättade att jag halkade till och försökte finna balansen men trillade baklänges rakt i golvet, de blev rädda och försökte låsa upp dörren men klarade inte av det. Sedan berätttar min son att han hade varit nere och simmat och kom förbi och fick höra att de skrek efter hjälp så han gick till Jose och sa att barnen ropar på hjälp. De försökte få dem att lugna ner sig så de kunde låsa upp dörren, men det gick inte så Jose fick låsa upp utifrån och där låg jag medvetslös. Jose fortsätter med att berätta att han försökte få liv i mig, så han la mig i framåtstupa sidoläge och då hade jag tydligen börjat kvickna till och jag hade även hjälpt till med att komma på fötterna och sätta mig ner på bänken fast det minns jag inget av. Det första jag minns är att jag sitter på en bänk och att min bror pratar med 112, de vill prata med mig och jag tar telefonen och jag svarar på frågorna om hur jag mår, vet inte vad de frågar eller vad jag svarar förutom att de säger till mig att jag gör som jag vill kommer in eller avvaktar. Jag ber att få återkomma, samtidigt som jag lägger på telefonen så känner jag att det inte är som det ska, Jose har redan gått och hämtat bilen för att skjussa mig till stugan. När vi kommer upp till stugan så får jag hjälp med kläder, lägger mig sedan på sängen och får frossbrytning i hela kroppen samtidigt som jag känner att jag inte kan kontrollera tankar eller något, så jag ber Peter ringa akuten igen, de erbjuder sig att skicka upp en ambulans från Västerås men vi bestämmer oss för att Jose åker ner med mig och så har vi telefonkontakt om något skulle hända. Så Jose sätter sig vid ratten medans jag ligger i baksätet med täcke om mig. Det enda jag har i huvudet är att jag måste prata med José med jämna mellanrum så han vet att jag inte är medvetslös, när jag tillslut hör han säga att nu är vi framme så tuppade jag av igen. Vet inte hur de fick ur mig ur bilen, minns ingenting , när jag tänker tillbaks så kommer jag inte ihåg mer änn att de kollade mitt tryck, puls och syresättning första dygnet.Jag blev också nerskickad till röntgen, de gjorde en CT-röntgen. Jose fanns vid min sida hela tiden tills jag kom upp på rummet, jag tror jag sa till honom att han inte behövde vänta på sjukhuset eftersom han hade långt att åka men han ville stanna kvar.

De 2 följande dygnen så minns jag bara att jag var som i en bubbla, huvudet känndes uppblåst, ingenting smakade och jag gjorde mina toabesök i sängen. Jag var iväg och gjorde CT-röntgen ytterliggare 1 gång eller om det var två gånger. Jag hade besök, men jag kommer inte ihåg vilka som var där de första dagarna. Jag var också till Öronläkaren, eftersom det var som stopp i hörseln, med rundgång och diskantljud, så fort någon pratade med hög tonart så snurrade allting. Läkaren där berättade att jag hade blodsamling bakom trumhinnan men det var vanligt vid en sådan smäll och de skulle hålla det under uppsikt.

I tre dagar fick jag pencillindropp i förebyggande syfte så jag inte skulle få hjärnhinneinflamation.

Detta skrev jag på sjukhuset: Jag kommer inte i håg varför jag trilla, får lita på vad barnen berättade. De sa att jag tappade balansen och skulle fånga den men halkade, konstigt jag brukar alltid skryta om att jag är för rädd att göra mig illa så jag ser till att landa rätt. Men jag förlitar mig kanske för mycket på det, måste nog bli halvstor igen, komma till den åldern där man börjar bli försiktig.

Tänk va livet hänger på en skör tråd, jag kunde ha dött vid fallet, fick ett benbrott på hjärnans bottenplatta. smak och lukt försvann, fast det kom jag inte på förrän det gott några dagar. Hoppas verkligen att jag får det tillbaks, det börjar ju bli dags för surströmming ohhh gud vad jag älskar den smaken och doften. Nu har jag bott på sjukhuset 1 vecka och det är dags för mig att gå ut i verkligheten "hem" , fast min veckas följesslagare följer med " min rolls royce".

7:e dagen dags för hemresa, yrseln har blivit bättre även trycket i huvudet, nånting som upplevs jobbigt är ljudet, jag hör det dubbelt, först som vanligt sedan som diskant ljud inne i vänstra örat. som en liten mus som sjunger eller berättar om, det som hörs i radion Jag har inte tittat på tv:n på hela veckan, förutom att jag åt kvällsmat i allrummet och det blev rörigt i huvudet, alla ljud studsade omkring.

Den 17 augusti var det dags för att åka hem och så här i efterhand kommer jag inte ihåg hur jag kom hem. Det jag minns var att Peter skulle bjuda mig och Christoffer på mat dagen efter. När jag kom hem gick jag igenom posten, lade mig direkt på soffan. Jag vet att jag kände mig dålig men på vilket sätt kommer jag inte ihåg. På lördagen när jag vaknade så kände jag mig sämre och hade fått feber, jag ringde lasarettet och de tyckte att jag skulle komma in. Jag kände mig så maktlös, nu skulle man in igen. Väl borta på akuten så mötte jag först 2 sköterskor från avdelningen + läkaren som skrev ut mig, fastän jag kände mig så dålig så skämdes jag lite. De undersökte mig och sedan fick jag komma upp på avdelningen, samma avdelning, samma rum fast sängen bredvid. De ville fortsätta ge mig pencillin dropp och jag (tror att de tog en ct-röntgen och sedan fick jag besöka öronkliniken igen). De satte in dropp och jag kände mig så dålig av droppen, skulle få den under 2 dagar för att sedan få den i tablettform. På måndagen tog de prover för att se om allt stog rätt till, under lasarettvistelsen fick jag 24 värktabletter per dygn alvedon och tradolan tror jag det hette. (Nånting som jag har kommit fram till i efterhand är att när man är så dålig som jag var så har man ingen verklighetsuppfattning, man tyckte att man var någorlunda frisk och trodde att jag efter ca 3-4 veckor skulle jobba som vanligt.

21 augusti Idag ska jag åka hem, under förmiddagen hade jag besök av en läkare på Gearitratiska mottagningen (rehab) hon förhörde sig hur det var med mig och erbjöd mig att träffa rehabteamet på sjukhuset efter att jag åkt hem, hon berättade att det var arbetsterapeuft, talpedagog, kurator, sjukgymnast m.m. Till att börja med så avböjde jag, jag menade på att sjukgymnast hade jag redan och kurator var det sista jag behövde för jag var så öppen av mig, pratade med allaa mina vänner. Hon förklarade ytterliggare att de gör en bedömning av min skada och det är när man kommit hem som man stöter på problemen. Jag tackade ja till slut.

Pappa kom och hämtade mig klockan 13.30, vi gick till apoteket och hämtade medicinen, efter det åkte vi hem till mamma. Senare kom Christoffer o Peter dit, vi skulle alla äta tillsammans. Efter maten bad jag att få bli hemskjussad börja känna mig trött och alla röster studsade så jag var helt slut. Jag hade varit hemma ca 30 minuter när Christoffer och Peter kom hem, vi fortsatte vidare till Catrine och Magnus hus på landet, jag hade inte sett det var hemma igen vid 20-tiden. Var hemma igen vid 20.00 lade mig klockan 21.oo.

Jag har skrivit dagbok under det första året efter olyckan. Om ni vill fortsätta läsa, så tryck här